På hal is

Så här sent på hösten orkar inte solen alltför högt på himlen, men klockan är bara lite över ett så ännu har vi några timmar på oss innan det mörknar. Sagt och gjort Clara, min eldhåriga kompis och jag gör oss raskt i ordning för att vistas några timmar ute på den blanka isen i viken. Oktoberluften är klar och ren och de kala björkarna böljar i det kulliga landskapet runtomkring, med en aning av den veckogamla snön ännu liggandes på backen under grenverket. Medan de höga fjällen runt omkring tronar majestätiskt, med den vita snön siktat likt florsocker på de höga topparna. Men isen är fulkomligt spegelblank. Så äntligen har vi fått snöra på oss skridskorne nere vid strandkanten och med en liten fjärilsvingad känsla i magen ger vi oss ut. Lite ringrostig är då jag i allafall eftersom det är ganska precis ett år sedan jag sist hade skrillorna på mig. Men bara man får ta de där första glidande skären så är man på banan igen. Det är lite som att cykla har man en gång lärt sig det så sitter det.
 
 
Långsamt glider vi fram över isen, som ligger likt ett fönster över den annars så okända världen under våra fötter. Till en början håller vi oss nära strandkanten men ganska snabbt inser vi att isen är mer en dm tjock och vi kan obehindrat färdas fram. Vi vågar oss till och med att göra en och annan mer eller mindre graciös piruett. Här och var är det vackra infrusna möster av luftbubblor isen. 
 
Ganska snabbt känner vi oss så trygga att vi vill göra ett försök att färdas uppför Vistasälven. I det vackra ringlande deltat. Vi närmar oss gladeligt älvmyningen och vi är för en dag som en del av det böljande annars hemliga och osynliga landskapet under oss. Lite pirrigt är det att åka in deltat då den nyss så grunda sandiga botten nästan mötte isen plötsligt stupar så brant ner in under oss så det är omöjligt att se botten. Men det är bara en kort bit innan vi åter har kontakt med bottenlandsakapet. I älven är det mera liv på botten. ömsom är där rödaktiga vattenväxter vid sidan av mer brunaktiga lurviga skogar som här och var bryts av med öar av det långa böljande gröna sjögräset. Här och var pilar en fisk inunder oss. 
 
Vi håller ganska högt tempo och våra skridskor sjunger i en härlig harmoni med isen. Trots att det är minusgrader så gör solen sitt och vi är i rörelse så vi fryser inte alls. Snarare tvärtom. Vi är varma och rödrosiga om kinderna - och lyckliga! Vilken rikedom att få möta naturen så nära och att få en glimt av det liv som finns där inunder oss. Om så bara för en enda dag denna höst. Det kan bara sammanfattas med att naturen är något utöver allt annat på denna jord!
 
 
 
 
 
 
 
 
1 Hyrestanten:

skriven

Att ni vågade er ut på så färsk is! Jag blev lite skraj bara av att läsa om det. Fantastiska bilder och en härlig beskrivning. Tack för att jag fick följa med :)

Kommentera här: