Det är nästan ljust

Det är bitande kallt om kinderna den här morgonen när jag promenerar till jobbet. Träden är helt klädda av frostiga kristallerna och gör landskapet så vackert. Det är inget märkligt med det för trots allt är det bara mitten av februari än och vi lär ha många kalla dagar kvar innan vi verkligen känner att vårsolen värmer kinderna. Men det är knappt jag tänker på det utan jag är mer förundrad att vi har kommit så långt i den här vintern att det nästan är ljust när jag går till jobbet. Det kan inte vara många dagar bort så kommer gatubelysningen inte heller vara tänd längre. Det här med ljusets alla skiftningar året runt är speciellt. Kanske är det ännu mer speciellt för oss som bor på de här breddgraderna som under en period lever helt utan sol om dagar, då den inte orkar över horisonten och vi befinner oss mitt i polarnatten, med allt det blålila ljuset runt omkring oss. Likaväl som vi har våra soliga nätter om somrarna då midnattsolen lyser dygnet runt.

 

Ljuset skapar förväntningar om den kommande vårvintern, när solen skiner och snön blir så bländande att vistas ute utan solglasögon är omöjligt. Med ljuset kommer också småfåglarna som sitter där och kvittrar i buskagen och äter sig mätta på de frusna rönnbären som fortfarande finns kvar sen i höstas. På något vis är det som om livsandarna återvänder med ljuset. Vid den här tiden på året är också soluppgångarna så otroligt vackra. Himlen som sakta färgas från mörkt lila till allt ljusare nyanser desto ljusare det blir, för att innan solen stiger över horisonten vara helt rosa tills den röda solskivan träder fram. De snöklädda träden och kullarna i öster har en blå ton och landskapet är sagolikt vackert. Det gäller bara att komma ihåg att stanna upp och njuta av allt det vackra vi faktiskt har runt omkring oss.

 

Långt bort i väster tronar våra vita fjäll, mot den ännu mörka himmelen, med Kebnekasie högst av alla. De sex vindsnurrorna i förgrunden ser inte särskilt stora ut. Det är en mäktig vy vi har runt omkring Kiruna. Det är inte konstigt att vi Kiruna-bor är stolta över vår stad och dess omgivningar!

 

Morgonstrålarna bryter igenom.

 

Högsta av alla tronar Kebnekaise!

Inte som andra...

Emellanåt är det nyttigt att stanna upp mitt i vardagsruschen och faktiskt släppa irritationen över att min familj runt omkring mig faktiskt inte gör som jag tycker eller som jag tänker. Kanske är inte heller alltid mitt sätt det bästa. Jag har det egentligen rätt privilegierat med en familj där mina ungdomar faktiskt är friska och även fungerar högst normalt i regel, även utifrån allmänhetens ögon sett. Men eftersom det är högst normalt är det så lätt att bli fartblind och kanske irritera sig i onödan, eller kanske ändå inte. Det är nog nödvändigt att irritera sig lite grann. En mammas hopplösa uppgift.

 

Men i många hem finns det barn och ungdomar som inte är som andra. Många gånger kan det synas i form av olika fysiska handikapp. Å det är okej för oss andra eftersom det är lätt att ta på och det har sin naturliga förklaring till att man är annorlunda. Men hos många barn och ungdomar syns inte det annorlunda, vilket gör att vi runtomkring, som inte ser och inte förstår, säkert kan vara otroligt snar på att döma. Vi kan se och uppfatta att signalen är fel, men mer än det ser vi inte utan säkerligen kan vi istället tänka en massa dumma saker och därmed gjort en bedömning om hur ”onormalt” detta barn ter sig. Givetvis förstår jag att det många gånger beror på okunskap och kanske ibland rädsla. Vi som inte har barn som faller utanför mönstret kan förstås aldrig förstå eller ens ana hur det kan vara och vilken kamp dessa föräldrar ständigt har för att föra sitt barns talan och strävan efter att få den adekvata hjälp som man borde ha rätt till. Rätt för att någonstans ändå få vara ”bara” förälder och få lov att irritera sig på högst normala situationer.

 

Det är då mitt hjärta gör en liten volt i mitt bröst och jag känner mig ödmjukt tacksam över att jag i mitt liv och med min familj har det rätt bra, men inte med mindre än att jag vill lyfta alla föräldrar som för en osynlig kamp, både mot skolor och annat såsom mina och andras fördomar om hur saker och ting borde vara. En stor eloge till er alla i vardagskampen!