Då mötte jag en ängel...

Livet som det var för ett antal år sen...

Mina steg kändes tunga, där jag vandrade fram längs livets väg. Mörk, inte kolsvart, men väl dunkelt mörkt. Varför hade det blivit så här?

När livet stod i gryningsljuset, fanns stora spännande, fantasifulla tavlor uppmålade i förgrunden, med massor av färg och många små detaljer. Rika på liv, upptäckarlust och glädje…men vart tog det vägen? De bara försvann in i den grå vardagen där den ena dagen blev den andra lik…

jobb – matlagning – tvätt - städning.

Det viktigaste var dock de små ljusen man varit med och tänt. Se till att nära lågorna så att de inte slocknade av allt de grå.

Så kom förändringen en lättnad - en sorg - ett misslyckande och ett förvirrande mörker…Det blev ett kaos i tillvaron utan dess like. De elementära hade ruckats och plötsligt fanns ingenting självklart. Ingen ljusning, ingen återvändo… Tanken att ge upp hade hastigt flugit genom huvudet men det kan man inte bara göra. För hur mycket jag än försökte och vad än jag gjorde var den långa, branta uppförsbacken till synes utan slut. Varje steg en kamp på liv och död.

Som tur var fanns där backen var som brantast och som mörkast små irrbloss längs den dunkla vägen. Tre små klara kärleksfulla ljus,  så trofasta och tillitsfulla. Deras livsvägs vandring hade ju inte pågått särskilt länge, så om inte av annat så fanns en inneboende kraft att orka vandra vidare. Ingeting var längre självklart. Hur jag fick pengarna att räcka till mat för dagen är något jag inte förstår än idag.

När jag trodde att jag inte längre skulle orka min mörka ensamma vandring, stod hon plötsligt i min väg. Inte för att stoppa mig, inte för att få mig att ändra riktning utan bara för att finnas det var så jag mötte en ängel. Att änglar finns har jag aldrig tvivlat på – men att jag skulle få vara en av de som skulle få möta en under min vandring genom livet hade jag aldrig kunnat drömma om. Det tog förstås ett tag innan jag insåg att de var just en ängel som kommit i min väg. För när man känner sig ensam och svårigheterna hopar sig har man svårt att se och ta emot vad en ängel har att ge. Men sakta började jag ana mig till en svag gryning i allt det mörka, ett skimmer jag aldrig trodde kunde vara möjligt. Plötsligt en dag bröt solen igenom och himlen färgades rosa. Men att JAG skulle vara den som skulle få, var otroligt svårt att förstå. Att jag inte behövde ge någonting igen var mycket märkligt. Tillvaron började kännas meningsfull och rik på sitt innehåll igen. Tack vare att det stod en ängel vid min sida!

Ylva rapporterar om livets alla lägen


Miessimánnu - kalvningsmånaden

Välkommen ljusa, vackra vår. Barfläckarna växer sig allt större. Smältvattnet forsar fram. Det är kalvningstid.

Långt upp på kalfjällets allt större barfläckar samlas vajorna, renkorna, för att nu är det dags för de små kalvarna att komma. Från ungefär mitten av maj kommer dom. Små med långa rangliga ben. Vajorna slickar sina kalvar torra och försöker så snabbt som möjligt att få de små krypen upp på sina vingliga ostadiga ben. Det är fråga om överlevnad därför är de på benen redan en timme efter att de är födda. Kommer dessa småkalvar inte snabbt igång så är dom ett lätt byte för de omgivande rovdjuren.

Att få vara med om och se hur en liten kalv just tar sina första vingliga steg är något så obeskrivligt stort. Det är nu året börjar. Året för renen! Renana sköter helt sin kalvning själva därför är det viktigt att inte störa. Då förstår ni ju hur sällsynt svårt det är att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Dvs på tillräckligt långt avstånd för att inte störa eller på något vis vara ett oros moment för vajan.

Även om kalvningen gick bra och den näpna lilla kalven tagit sig upp på sina fyra rangliga ben är faran långt ifrån över. Är det inte nån örn eller räv ivägen så kan de vara något av de större rovdjuren lo, järv eller björn. Men det finns mer bedrägliga hinder en så. Något snårigt ris som de små benen trasslar in sig i så de inte kommer loss eller nån strid vårjokk som de måste passera. En liten renkalv kan lätt svepas med och har heller inte samma krafter som de vuxna djuren.

Miessimánnu är en betydelsefull månad.

Välkommen vackra ljusa vår. Välkommen lilla kalv...





Det våras i fjällen

Jag kan bli trött för mindre än denna jakt på vårtecken. Varför? Jo för min vår är inte tussilago och vitsippor. Hur mycket jag än söker i Nikka kommer jag aldrig få se en enda ovan nämnda vårblomma. Nä det finns faktiskt annat som är vår också. Som när det blir takdropp och det blir små rännilar av smältvatten på snön. För att inte tala om ljuset. Ljuset är nog vårt allra trognaste vårtecken här i de allra nordligaste delarna av Lappland. Redan i mitten av april har vi en ljus natthimmel även om inte midnattsolen dykt upp än. Därför vill jag med rätta lyfta upp på agendan hur det våras i fjällen! 

13 maj och långhelg igen och sista chansen till en skotertur! Sagt och gjort torsdag morgon 07:00 gick startskottet och Peter och jag rullade iväg från gårdsplanen i Nikka. Upp på Larkim i en soldränkt dal med en klarblå himmel.
Bara så härligt! Föret uppe på fjället kan bara beskrivas med ett enda ord nämligen kanon :)


Kanske skulle vi ha turen på vår sida och kunna få se någon nyfödd liten renkalv. Ett mycket säkert vårtecken. Lyckan stod oss bi... för rätt vad de var när vi satt på en barfläck och kikrade fick vi syn på en liten timmes gammal krabat som följde sin mor så gott det nu gick på dessa ostyriga och mycket vingliga ben. Men det är bara för kalvne att bita ihop och snabbt få till konsten att färdas på dessa fyra långa ben. En förutsättning för överlevnad. Det dröjde inte länge förrän kalven pinnade på bakom vajan som hon inte gjort annat. Ju mer vi satt desto fler kalvar såg vi som små prickar mot den vita snön ilande bakom sina mödrar likt små spindlar som snabbt ilade fram över den skariga snön.



Så småning om kom vi fram till vår lägerplats. Å vad mer vår kan de vara än å prova fiskelyckan med ett pimpelspö på ett renskinn...



Å dessutom få napp - en röding som tillagas i muurikkan över elden!

Men vår är också blöt och töig snö med genomslag så hälften kunde vara nog.

 

Å innan man vet ordet av har alla bäckar och jokkar gott och en mängd planer måste noga övervägas om hur man ska ta sig hem på bästa sätt. Defintivt gäller det att färdas på natten för kanske blir det lite kallare - i bästa fall nån minusgrad. Men så blev inte fallet i natt. Inte en enda liten ynka minusgrad. Lite svalare dock och något lite torrare att färdas. Klockan 3 i natt satt vi på skotern för att om möjligt ta oss hem över alla vattendrag. Vilket var lättare sagt en gjort. De mindre vattendragen gick ju bra att forsera. Värre var det med de stora jokkarna.



Efter någon timmes letande hittade vi till slut ett ställe där vi kunde forsera jokken och så småning komma upp på Larkim igen. Å äntligen vid 09:30 gjorde vi paus.  Långt nere i dalen såg vi äntligen Nikka. Vi visste att det syntes så nära men än var vi inte hemma ... Men bra mycket närmare än uppe på fjället i alla fall.



Här uppifrån såg vi klart och tydligt att värsta jokken ännu var kvar att forsera, nämligen Ladtjojokken...



Som synes blev det en omöjlig uppgift så det var bara att ta tjuren vid hornen och leta sig fram genom skogen för att köra runt. Två timmar senare stod jag så återigen på trappen hemma i Nikka efter ett härligt, blött och stundom slitig färd, men definitivt vårligt äventyr!

Rapport från Ylva - på jakt efter vårtecken :)


Liknande inlägg