Toppjobb

Det har nu gått en vecka sedan det stora herculesplanet kraschade in i Kebnekaise. Under den här veckan har arbetet med att samla ihop det som finns kvar pågått och man kan lätt konstatera att det ÄR inte gjort i en handvändning. Islagsplatsen är 400 m lodrätt ovanför Rabots glaciär, så att det ligger vrakdelar i en väldig oländig terräng och vida utspritt kan man ju förstå. Eller ändå inte, ja vaddå tänker ni nu. Givetvis så pågår även ett miljöarbete eftersom planet innehöll en ansenlig mängd flygfotogen. Man försöker sanera efter de förutsättnigar som finns. Men hör och häpna en av de som jobbar med sanering säger att vi får väl strö ut bark.... Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Hur i hela fridens dagar tänkte han nu. Strö ut bark på en lodrätt bergvägg med is och snö. Det är som ett skämt. Men dessvärre är det inte det. Dessa förslag som kommit från de som sitter i Stockholm och förstår sig på. Jamen för tusan kom hit och inspektera på plats först så kan man resonera sen om vilken åtgärd som blir bäst!!!

Just nu jobbar man både nere på glaciären och uppifrån Kebnekaises topp. Det är inte särskilt lättarbetat och mycket väderberoende. Det är tämligen enkelt att begripa och det tror jag alla tusentals som bestigit toppen lätt kan hålla med om. Utgångsläget är en snökam med 400 m lodräta stup på både öst och västsidan. Platsen där planet kolliderat ligger ca 20-30 m under kammen. Man måste alltså hänga i linor för att komma åt platsen. Det är inte gjort i en handvändning att ha kafferast inte. Nä nog är det en av de extremaste platser att ha en sån här haveriplats. Men ett är då säkert - de har en Sveriges vackraste arbetsplatser med den enormt storslagna fjällvärld.
Att det här är ett mycket tungt jobb även känslomässigt det kan jag gott förstå. Dagligen rör sig mina tankar runt denna olycka och alla som är inblandade. Mycket arbete under lång tid återstår på många nivåer!
Här på bilden syns det små svarta prickar precis till höger om ordet
höghöjdsarbetare och ja det är precis vad de är, de som jobbar uppe.
Rakt nedanför dom ser manatt det rasat snö så berget kommit i dagern.
Där har planet kraschat.
Foto:Ulf Sköld

En känsla av sorg

Ni som följer min blogg vet ju att vi haft några intensiva dagar i Nikkaluokta med anledning av kraschen med det norska Hercules planet. Redan under dagen på lördagen visste vi att våra nära och kära hade varit med på Rabots glaciär och funnit både vrakdelar och kvarlevor, vilket påverkade oss alla. Precis som min kusin Erik Sarri säger i reportaget med norska Tv2 så känner vi inte dessa människor som omkommit men på något vis har vi skapat en relation till dom eftersom vi levt så intensivt mitt i alltihop. Vi känner sorg över den tråkiga utgången och sänder en tanke av varmt deltagande till de anhöriga.

Många av oss var närvarande under den presskonferens som hölls under lördagkvällen på övervåningen  i Restaurangen i Nikkaluokta då man kungjorde att uppdrag räddning var avslutat och att ingen i besättningen längre var i livet. När så man där och då utlyste den tysta minuten rann mina tårar och många lämnade rummet märkbart berörda.

Här kommer länken där min kusin Erik så bra sätter ord på det vi alla känner:

http://www.tv2.no/nyheter/innenriks/herculesulykka-erik-sarri-leita-med-livet-som-innsats-3736165.html


Naturens krafter

Vi har dom här dagarna verkligen fått känna av naturens krafter. Det har varit sån hård blåst i Nikkaluokta så man inte kunnat gå upprätt, tidvis mycket ymnigt snöfall och hur har det då inte varit på fjället där våra nära och kära lett marktrupperna som varit ute och letat efter det försvunna planet.

Men så på fredagskvällen när det mörknat i all den hårda blåsten och dåliga sikten öppnar sig himlen i alla fall för en stund. Ett mörkt stjärnbestrött himlavalv, varvat med de små röda lamporna från helikoptrarna som oavbrutet fortsatte sitt sökande. Rätt var det var så liksom rann norrskenet fram. Å vilket magiskt norrsken. Det dansade fram och tillbaka i blåa, gröna, röda och lila nyanser. Ett skådespel så fantastiskt. När så dansen så småning om ebbade ut visste man inte riktigt vad man skulle tro och vad man sett. En skymt av naturens krafter i kombination med all den hårda blåsten runt omkring en, som man inte ens tänkte på just där och då. Kanske var det en stilla tröst att naturen ville visa det vackra? Vad vet jag, men det var i alla fal magiskt vackert, en strålande dans!!
Ylva filosoferar

Liknande inlägg