Här råder guldrush...

Men det ser inte riktigt ut som när guldrushen var som störst i Amerika med, folk som slogs för att komma först åt inmutningar längs med vattendragen. Där diverse vaskningsanläggningar uppfördes... Nä för här är det inte guldvaskningar i strömmande vatten som är på tapeten utan nu ska våra fjäll och marker perforeras med undersökningsborrhål. Aldrig förr har så många ansökningstillstånd lämnats in för provborrningar i våra marker här i Kiruna kommun och övriga Norrbotten. Jag tror vi för stunden tar och tittar lite närmare på den gruva som just tagits i bruk i Kaunisvaara strax norr om Pajala nära finska gänsen. Under de stora myrarna är det Northland Resources, ett europeiskt företag som har erhållit brytningstillstånd, och som förser sig med vinsterna. Det är helt otroligt att man har en garanti på en malmkropp på 350 miljoner ton och brytning i 25 år. Det är ju heeelt fantastsikt att man kan skapa så många arbetstillfällen och dess kringeffekter för Pajala och Tornedalen. Eftersom det är myrmark måste ju området avvattnas, så måste ju nya vägar byggas för infrastrukturen. Kanonbra massor av jobb!

Jag tycker dock att vi kan ta oss en liten titt på hur området ser ut ovanifrån och granska det med andra ögon:
Jag vet att man i Pajala är mycket glada åt den nyöppnade gruvdriften å ja det ger många jobb för stunden. Jag kan dock inte låta bli att fundera på om verkligen alla som kommer att jobba i gruvan kommer bli bosatta i Pajala eller??? Det är allt för enkelt idag att veckopendla. Fly-in fly-out blir nog dessvärre melodin även för många kanske flertalet av de som kommer att jobba i gruvan. I de redan etablerade gruvsamhällena Kiruna och Malmberget ser det så ut redan idag i allt för stor utsrtäckning...

Om nu området ser ut så här redan idag hur kommer det se ut om 25 år? Man får ett samhälle att blomstra  i 25 år, men sen då? När det inte längre är lönsamt att drifta gruvan vad händer då? Hur ska man kunna återställa en avvattnad myr? Hur ska man kunna återställa ett stort område"månlandskap" till en norrbottnisk naturtyp? Hur ska man få ett samhälle att fortsätta leva som hängs upp på en gruvdrift i 25 år - det är ju inte ens en mansålder! I dagsläget så finns det heller ingen järnväg att transportera malmen till Svappavaara där den ska förädlas. Så det blir med lastbilar på befintliga vägar. Vägen mellan Kaunisvaara och Svappavaara är 15 mil enkel väg och i bästa fall kommer en lastbil rulla ut på vägen var 12 minut. När lastbilarna varit i Svappavaara och tömt sitt "guld" så rullar dom tillbaka mot Kaunisvaara var 12 minut. Men om produktionstakten blir högre så måste lastbilarna rulla lite oftare nämligen var 7 minut eller om det går ännu fortare så var 3 minut. Det är ju inte heller bara landsväg där lastbilarna kör utan man kommer att köra rätt igenom de byar som ligger längs med vägen. Inte vet då jag om jag hade velat ha en lastbil körandes förbi mitt hus var 12 minut. Som ni kanske förstår är det heller inga småbilar som kommer passera. Kanske kommer dom att vara i den här storleken eller kanske ännu större! Vad vet jag?
Ylva filosferar om hur vi värnar om vår Moder jord och hennes resurser....

De okända landskapet

För en kort stund om höstarna, innan snön lägger sig som en mjuk rullgardin, får jag ta del av det hemliga landskapet som finns under vattenytan. När temperaturen krupit under noll under några nätter så lägger sig den första nattgamla isen längs med strandkanterna. När jag var barn så var det helt oemotståndligt att gå längs iskanten och höra hur den krasade sönder under fötterna. Men allt eftersom det vart fler kalla nätter så växte isen på och plötsligt bar den, men fortfarande bara närmast strandkanten. Det var då vi hade chansen att hitta lakarna som irrat sig in för nära så dom var lätta att klubba. Oftast var det bara smålakar - men ändå det var ett helt äventyr. Så äntligen kom dan då vi fick snöra på oss skridskorna och våra pappor var med oss ute på isen och högg med yxan och gjorde tydliga markeringar hur långt ut från stranden vi fick åka.

Det är då man möter det okända landskapet under vattenytan. Isen ligger som ett blankt fönsterglas och låter oss uppleva det okända landskapet. Vi kan se alla de slippriga stenarna i varierande storlekar, gamla träbitar, några benpipor från någon av hundarnas älgskånkar. När det blir lite djupare under oss kommer sjögräset som böljar under isen av vattnets rörelser och rätt vad det är kan vi se någon liten fisk pila förbi inunder oss. Det är både vackert och lite läskigt att åka på isen.
Det är också här och nu som man verkligen förstår begreppet att det sjunger om isen. Både av våra skridskoskär ovanpå likaväl som när det bildas sprickor i den av våra rörelser ovanpå. Visst då tar hjärtat ett skutt i bröstet på en och snabbt rör man sig närmare stranden tills man inser att den håller trots att det knakar lite i den.
Men lika underbart som att uppleva landskapet där under vattenytan är känslan av att själv få glida fram över den blanka mörka isen. Känna fartvinden mot kinderna och möjligen göra några tafatta piruetter. Kanske lyser en lågt stående höstsol på himlen och gör landskapet omkring oss om möjligt ännu mer magiskt. Åtskilliga är det timmar vi tillbringat på isen genom åren. Dag har blivit kväll och ibland har vi haft fullmånen som lyst och gjort det möjligt för oss att fortsätta med vår lek på isen i nattmörkret.
Men som det heter underbart är kort och det här är verkligen kort för snart är det dags för vintern med snömassorna att anlända och vi får vänta ett helt år till nästa gång vi kanske har möjlighet att möta det okända landskapet.
Ylva rapporterar direkt från verkligheten!!