Jag fick en ros i min blomsteräng

För många år sen hade jag min vackra spirande blomsteräng. En blomsterprakt som sällan går att skåda och med regnbågens alla färger. Den vackraste för mig. Så en dag fick jag en udda blomma till min blomsteräng. En ros i min trädgård. En spirande vacker ros, men oj så svår liten blomma. Jag ville inte annat än att vårda den ömt och ge den förutsättningar för att växa, bli stor och ståtlig. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag vattnade, jag ansade, jag gödslade. Men en ros är inte lätt att vårda. En ros är vacker och drar åt sig mycket oönskat. En ros får lätt löss och ohyra. En ros måste skyddas. En ros måste vaktas. Men lika fullt när man för en stund vänder ryggen till har vinden ändrat riktning och det man trodde var en sunnanvind visar sig vara en iskall nordan. En ros är full av taggar. Taggar för att skydda sig, men somliga av rosens egna taggar var inte av godo utan skadade sig själv. Taggar som rispade och sargade. Det är inte lätt att få en skadad taggig ros att bli hel igen. Jag gjorde så gott jag kunde. Men rosen behövde starkare gödsel än vad jag hade i mitt förråd. En dag var vi tvugna att gräva upp den lilla rosen för att flytta henne. Det är många år sen och jag vet att rosen på något vis överlevde och växte upp. Jag kan inte låta bli att undra hur den lilla rosen har det idag. Finns det någon som inte river sig på alla dina taggar? Finns det en spalje att luta sig mot? Finns det någon som ger näring så du kan visa all din prakt? Lycka till lilla ros. Låt inte frosten nypa dig alltför hårt.

Ett möte som berör

I måndags var det Sámi álbmotbeaivi - samernas nationaldag 6 februari. Dagen till ära hade min syster Marit, jag och vår gode vän Bruno Wallenström satt ihop ett program med temat "En bild, smak och musikupplevelse" som vi besökte äldreomsorgen med i Kiruna. Vi tänkte att nog ska våra samer som finns på boendena också få ta del av att vi firar nationaldag. Så vi trotsade den stränga kylan på minus 30 och lastade in allt vi behövde vad avsåg klaviatur, förstärkare, bildkanon, dator och inte minst de torkade renköttet, kaffeosten och laibbin - vårt hembakade bröd.

Ja nog är det med ganska enkla medel man känner att man blir till glädje. För det var med glädje vi mottogs av de bekanta och släktingar vi har på boendena runt om i Kiruna. Vi var nog inte helt beredda på att vi själva skulle bli så berörda. När vi sätter igång och sjunga och joijka ser vi hur en av våra gamla vänner från vår älvdal, Kalixälvdal, sitter med tårar som rinner längs med kinderna och ännu mer när vi startar bildspelet och hela senariot utspelar sig på "hemmaplan", med våra vackra majestätiska fjäll och vår oslagbara natur som finns runt Nikkaluokta med omgivningar. En annan utbrister att men det är ju Tuoplagorni och vänder sig strålande till sin granne och säger: -Såg du så mycket snö det är på Tuolpagorni.  Det var så att jag själv hade svårt att hålla tårarna tillbaka...
Men håll med om att det är vackert!!