GMO-Lax...

Så var det dags igen. Hörde just att USA har fått fram en livskraftig (?) genmanipuilerat lax. Jag blir bara så galen. De har genmanipulerat en laxart så att den växer dubbelt så fort. Om det var meningen att vi skulle växa fort så hade vi blivit skapade sådana. Nu är det så en gång för alla att det finns en anledning till varför allt skapat är som det är och hur det ska fungera. SÅ kommer då människan in i bilden som nödvändigtvis ska tjäna maximalt med pengar på allt som bara går. Å vad gör man då ?? Jo man börjar manipulera med det skapade. Detta för att laxen ska växa dubbelt så fort - vilket gör att man hinner få in dubbelt så mycket pengar för de man säljer. Ja men hallå vart tog respekten för livet och växandet vägen, respekten för djuren och för hur de mår och inte minst respekten mot oss själva. Jag vill titta mig i spegeln varje morgon och känna att jag kan vara nöjd och stolt över mänskligheten. Men ICKE det. Nej för här har vi åter kommit på hur vi kan göra oss stora pengar på någon annans bekostnad. Inte nog med det. Vi är så himla korkade att vi gör det på bekostnad av oss själva. För någonstans är tanken att VI SJÄLVA ska äta denna modifierade lax. Jag vill att någon talar om för mig varför jag skulle göra det och framför allt på vilket sätt den är bättre än den vanligt, normalt växande laxen - ja förutom att man gör storkovan på den då.

Jag vill verkligen inte hasta genom livet utan jag vill känna att jag lever och att jag är jag. Å så känner jag när det gäller maten också. Varför ska vi hasta fram den. NEJ jag vill inte ha den typen av mat utan jag vill känna att den mat jag äter är av bästa kvalité. Jag kommer fortfarande njuta mest av att sitta där på isen och långsamt pimpla i mååånga långsamma minuter innan fisken nappar OM den ens gör det den här dagen! Men jag tror ändå att jag är lyckligare där på isen - utan napp än med en snabbväxande manipulerad lax.

Länge leve det långsamma sättet att hantera mat!!



Varför gråter du??

Varför gråter du? Mitt hjärta gör så ont så ont. Du har precis hela livet framför dig. Du sprudlar av liv och har energi. Du vill så mycket och du är det vackraste som finns för mig -men ändå gråter du. Att känna sig ensam, annorlunda och utanför är något ingen vill. Varför blir det så här? Att livet ditt känns som en kamp för dig är något som jag bara kan se på. Kunde jag skulle jag ta allt ifrån dig och bära det på mina axlar istället. Men det går inte. Att finnas här vid din sida och att vara ett stöd de är vad jag kan ge dig.

Dagen kommer och du slutar grundskolan. Du är så fin i din nya kolt, ditt bälte och din sjal. Allt har du tillverkat själv. När du så får utmärkelsen för bästa kamrat kan jag inte hålla tårarna tillbaka. Du som burit din kamp och din känsla av ensamhet, får nu en sån utmärkelse. Det är överväldigande och mitt hjärta jublar...

Idag har du glädjen hos dig och jag hoppas att din gråt har tystnat för alltid. Jag vill inte känna vanmakten igen att bara kunna se på och inget göra. För mig är du fortfarande de vackraste som finns. Mitt älskade barn!



Bröllopstider

Det har väl inte undgått en enda svensk att vi haft ett kronprinsessbröllop i helgen. Jag kan bara säga att det var magiskt. MEN så tycker jag om alla bröllop. I allt ståhej runt Kronprinsessans bröllop är det lätt att glömma bort människorna Daniel och Victoria. Just därför kan jag inte låta bli att reflektera till vårt bröllop, mitt och Peters.

Det är nu 2½ år sen vi gifte oss. För mig är det en alldeles speciell dag. Eller egentligen hela processen med förberedelser och allt. Det började faktiskt med ett sms på skärtorsdagen då för 3 år sen. Jag minns inte riktigt hur jag formulerade mig - men Peters svar minns jag alldeles särskilt tydligt; "Närmare ett frieri än så här kan man inte komma va?..." Å precis så var det. Där satte våra bröllopsplaner fart. Vårt beslut blev att vi gifter oss i september på fjället, vi två. Men visst var det förberedelser innan för oss också. Vi bestämde oss för att ha en fin middag på Kebnekaise fjällstation, så en dag i juni knallade vi upp till Kebnekaise och träffade kocken och även föreståndarparet på Kebnekaise. Menyn bestämdes, ripa till förrätt, reninnanlår till varmrätt och hjortron till efterrätt. Rum bokades och så var vår bröllopskarusell igång. Ring skulle väljas och graveras, tyg till kolten skulle handlas - för nog ville jag väldigt gärna ha en ny kolt och när jag ändå var igång med den så ville jag ha en ny sjal också - en med ganska mycket vitt i och den skulle fransas. Även om vi skulle vigas på fjället så visst ville jag ha en brudbukett också. I september är det mycket höstfärger så jag ville gärna ha en vacker bukett med mycket färg i. Jag skaffade också nya skor. Men skobanden var väl beprövade så dom fick bli desamma.







Så kom helgen vi väntat på. Peter och jag vandrade upp till fjällstationen på fredagen. Koltarna och en del av råvarorna hade vi redan skickat upp med helikoptern på morgonen. En gråmulen dag med lite regn - men så vacker med alla de fantastiska höstfärgerna. Lördagmorgon kommer och dimman ligger i backen och regnet strilar. Det är vår bröllopsdag så vi tappar inte modet. Vi vet att vi kommer att gifta oss och vart det blir vet vi inte riktigt. Morgonhelikoptern kommer och med den kommer prästen och min brudbukett. En av tjejerna i personalen, Maria hjälper mig med min frisyr. Å reslutatet - ja bedöm själv men jag kände mig som en prinsessa. När vi så gott som trott att det blir nog en vigsel inne så avtar regnet och dimman lättar. Sagt och gjort jag ringer efter helikoptern och piloten Martin lovar att komma inom 15 min. Från att ha varit helt lugnt och stilla hela dagen och på grund av vädret sköt vi tidpunkten frammåt blev det plötsligt fart. Mina händer skakade lätt när jag skulle fästa rosen på Peters kolt. Det var inte nervositet utan en reaktion på att vi äntligen skulle iväg.

 

Så flög vi till vår plats på Tarfalapakte mitt i Ladtjovagge. Nysnö på fjällen å de högsta topparna höljd i dimma. Men vackrare än så kunde det sannerligen inte bli. Inte hade vi stort bröllopsfölje - men en så vacker och fin stund och den var vår. När vi kom tillbaka till fjällstationen hade personalen verkligen dukat vackert i farfarsrummet och elden sprakade i öppna spisen och allteftersom tiden led sänkte sig septembermörkret utanför förnstret och JAG var världens vackraste och lyckligaste brud... Å precis så här tror jag att det var för kronprinsessan också!






Liknande inlägg