(R)En gästbloggare...

Hejsan Alla!
Så har då jag fått möjligheten att gästblogga här litegrann. Ja det är ju inte alla renar som erbjuds den möjligheten har jag förstått så jag får väl lov att känna mig lite priviligerad då :) Jag hade tänkt att berätta lite om de senaste veckornas upplevelser - hur man nu ska lyckas med att göra det kort återstår att se. Men låt oss försöka. För några veckor sen hölls jag och mina andra ren-polare uppe till fjälls. I år har vi verkligen kunnat ströva omkring på de vida vidderna länge då snön dröjde och dröjde. Men oss gör det ingenting alls. Vi har lite lättare att komma åt bra bete när det är barmark. Det gör ju också  att våra småpolare; kalvarna hinner lägga på sig ytterligare och kanske klarar de vinterstormarna lite bättre. Man kan ju alltid hoppas för det är alltid trist när ens kompisar dukar under oavsett om det är nån glupsk järv eller en riktig kall och isig vinterstorm. Inte förrän strax före jul var det dags för oss att samla ihop oss lite och påbörja vandringen österut mot vinterbetesmarkerna. Eftersom vi har gott om plats på fjället kan vi sprida ut oss rätt rejält så för vårt husfolk kan det vara nog så arbetssamt att få ihop oss. Några av oss försöker desutom alltid visa på att vi har en egen vilja så vi vill absolut gå åt rakt motsatt håll. Ni anar inte hur mycket extra arbete vi ger husfolket. Vi är ganska duktiga på att springa också så det kan bli några rejäla svängar för dom med sina skotrar. Det är ju inte varje år heller som det kommer så mycket snö på en gång som det gjorde nu så det kan bli lite svettigt för dom när de kör fast i allt det kalla vita.

Vid den här tiden är dagarna tämligen korta så det är inte mycket tid för husfolket att spela på heller. Det här är desutom lite väderberoende. Blir det tätt snöfall och dålig sikt kan de inte komma och fortsätta arbetet med att samla ihop oss. Gissa om vi ibland kan hinna sprida ut oss igen så då får dom nästan börja om från början...

Men när det är många av husfolket som arbetar samtidigt lyckas dom till slut få ihop oss. Det är en rätt härlig syn när skock efter skock av polarna kommer från olika håll över vidderna med ett par skotrar bakefter och vi så småning om ansluter oss alla till samma stora hjord. Vi kan bli flera tusen som vandra tillsammans. en härlig känsla att vi kan vara så många samtidigt.  Vi får ta det i ganska sakta mak så småkalvarna hinner med i lunken. Fortfarande vill dom helst vara i lag med sin mamma. Men alltid är det nån som tar täten och strax formar vi in oss i ledet efter varandra i långa rader. Det är ju lite enklare att gå i nån annans fotsteg - man får inte vara dum inte!

Efter någon veckas vandring över fjällhedarna kommer vi fram till hagen. Givetvis vill vi hellre vara ute och ströva på egen hand. Men vi får lov att finna oss till rätta även om vi försöker visa husfolket att vi vill bestämma själva. Men husfolket är ju schysta med oss också och månar om att vi ska ha det bra så det kommer med stora ensilagebollar med hö. Somligt av höet är torrt och mjukt och lätt att sprida ut bland oss, medan somliga av bollarna kan vara ganska frusna vilket också ger merarbete för husfolket. Men dom ger sig inte utan med hjälp av yxa och spett lyckas dom på något vis se till att vi får det vi behöver.

Sen följer ett par dagars intensivt arbete för husfolket. Alla ska vi genom "silen" å vid det här laget är vi ganska många, ja flera tusen, jag och mina övriga polare. Vi är faktiskt rätt starka och kan streta emot rätt bra så husfolket får bekänna färg och visa att det finns lite muskelkraft även hos dom. Men fortfarande vill dom oss väl så när vi väl kommit genom silen släpps vi in i de mindre beteshagarna familjevis, där vi får både fräken och löv förutom hö att mumsa på. Efter hagen har vi inte alltför långt kvar till vårt vinterbete. Vi är nu uppdelade i mindre grupper för att det ska vara lite lättare för husfolket att vakta oss. Här finns så mycket mer läskigheter än vad som finns på fjället. Jag tror att det läskigaste jag vet är järnormen som rusar fram på stålvägen. Den är så lång, stor och tung så vi är helt chanslösa om vi hamnar framför den. Nä det är mycket bättre när vi kommit förbi och får slå oss till ro i det stora granskogarna där vi får vinterbeta i lugn och ro.

Nä hörni nu är det dags för mej att avsluta mitt gästspel i den här bloggen. Men jag hoppas att jag ska få chans igen nån annan gång att få rapportera lite om mig och polarna.
Ha det gott så länge!

Snö i massor!!!

Återigen har jag haft nöjet att färdas bland våra högsta fjäll i vårt land. Efter några dagars idogt snöande äntrade vi skotern och begav oss iväg. Vår färd gick genom ett sago-landskap där alla snötyngda grenar böjer sig djupt mot marken. Allt är så stilla och lugnt. Några älgar ligger invid vår färdväg och borta på sluttningen syns ett gäng snöiga renar. En dag som denna blir det aldrig riktigt ljust då himlen täcks av molnmassor som förebådar om ännu mera snö. När vi närmar oss Ladtjojaure är det bara att knyta åt luhkkans huva ännu hårdare för här är det totalt ospårat. Snön sprutar inte bara över skotern utan även över oss. När vi så passerar ytterligare några bligande älgar och vi stannar till snöigare än värsta snögubben, ångrar jag nästan att jag kliver av skotern, ty när jag tar steget ut i snön och sjunker ner och har skoterns fotsteg i midjehöjd inser jag att det är mer snö än jag tror. Det är bara att bli kvar i snömassorna i den vintersovande skogen medan Peter får spåra. Även om man får slita lite ont och det inte är helt lätt att ta sig fram genom dessa enorma snömassor i ett midvinter landskap är det helt fantastiskt i alla fall. Efter att jag räknat till 28 älgar tappar jag räkningen. Bara runt fjällstationen syntes fyra-fem grupper med mellan 5-8 älgar i varje grupp. Snacka om älgsafari! Stora imponerande djur med långa ben för att klara snödjupet - ändå får dom pulsa fram med snön ända upp över magen. Här finns snö i massor!!

Ta vara på varandra

För en tid sedan läste jag en blogg som skrivs av ett flickebarn på 13 år. I stort så skriver hon inte märkvärdigare än andra 13-åringar,  hon känner som många andra 13-åringar, MEN hon är inte som de flesta andra 13-åringar. Nä hon har haft det tuffare än många andra kan man klart konstatera. Å jag som har lätt att bli både rörd och berörd av andra människors öden, satt till slut med tårarna rinnande... Den här flickan miste sin mamma i cancer i somras efter en ganska kort sjukdomsperiod. Inte nog med det, pappan hade dött några år tidigare i en alkoholrelaterad sjukdom och hennes syster omkom i en trafikolycka för ett par år sedan. Hur tusan överlever man???

Flickan har både med ord och bild berättat på ett ganska öppet sätt hur hon upplevde sin mammas insjuknande och hur hon kastades mellan hopp och förtvivlan. Hur hon på barns vis in i det sista hoppades att mamma skulle bli frisk men att cancern var så aggresiv så mammans kropp inte orkade. En av de vackraste bilderna hon tagit var när hon satt och höll sin mamma i handen och bildtexten löd: -Mamma vet nog inte ens om att jag höll hennes hand. Men både bilden och texten förmedlade ett sådant kärleksband som bara finns mellan ett barn och en förälder.

Precis före jul hade emellertid flickan fått besked om att hon skulle få stanna hos den man som mamman gift om sig med och som flickan trots allt har kommit att knyta an till. Jag förstod av hennes inlägg att det här var precis det hon önskade sig. Men vi ska också veta att sen hennes mamma dog har hon inte vetat vad som ska hända med henne. Det har tagit en hel hösttermin innan hon fått besked och det slutgiltiga beviset i form av ett domslut från tingsrätten som kungjorde att det blir han som blir hennes vårdnadshavare. Visst förstår jag att saker och ting måste ha sin tid och att utredningar måste göras - men ibland tycker jag att det kan vara ren tortyr att man ska leva så länge i ovisshet.

Jag vill med det här bara säga att glöm inte bort att ta vara på varandra och visa uppskattning. Vi vet aldrig hur länge vår älskade familj får finnas runt omkring oss.

Ylvas tankar omkring en ödmjukt tacksamhet att min underbara familj finns här och nu!


Liknande inlägg