Vad är telefonvett?

Jag har så många gånger retat mig på det här med telefon-vett. Eller snarare avsaknaden av telefonvett. Sen mobiltelefonen har gjort entré så har det desutom eskalerat. Vad är det nu jag babblar om? Jo, så många gånger när jag först stått i kö på exempelvis en resebyrå för att beställa mina resor eller få svar på mina frågor. Jag har precis börjat prata och presentera mitt ärende så ringer telefonen, varpå reseförsäljaren raskt säger: -Ursäkta och lyfter luren till telefonen. I det läget tycker jag att vederbörande skulle säga : - Går det bra att dröja... Men alltför många gånger startar ett samtal mellan dessa två och jag står där och är tydligen helt ointressant helt plötsligt. Är det desutom vinter och kallt så är då jag klädd för att vistas ute, inte stå inne vid en disk och vänta på att samtalet ska ta slut. Det samtal som faktiskt avbröt mig.
I takt med att jag blir allt varmare och svettigare stiger självklart min irritation också. Jag tycker att det är så fräckt. Min tid är alltså inte värd någonting. Nä så klart för jag finns ju redan där på plats...

Vad beträffar mobiltelefonen är det många gånger samma sak. När jag står och pratar ringer telefonen och vederbörande ursäktar sig och svarar. Är det så här vi vill ha det? För vad sänder vi för signaler till varandra när vi gör så här?? Jo att jag svarar i telefonen för du är inte intressant. Även om man knäpper av telefonen utan att svara har det kommit in ett störningsmoment som signalerar att någon annan är viktigare och prioriterad.

Om jag befinner mig i en föreläsningssituation i ett mindre sammanhang som klassrum kan jag bli distraherad av en sms-signal och tappa lite focus på vad jag hade tänkt säga. Jag menar att vi åtminstone bör reflektera över hur vi vill använda telefonen och vilka signaler vi sänder genom vårt sätt att förhålla oss till mobilen.

Är det så att vi alltid ska vara nåbara alla dygnets timmar???
Jag bara undrar.

Älskade barn...

Mitt älskade lilla barn, så omhuldad av en gränslös kärlek. Bara ösa ur källan å kärleken tar ALDRIG slut. Så liten, så hjälplös å bara litet gnyende och modershjärtat gör en volt. Hur kan ett sånt litet hjälplöst knytte ge såna ringar på vattnet....

Ett hjälplöst litet knytte växte ur sina första par skor och satt på lekmattan med sina bilar och sitt lego. Numer var kommentaren jag kan själv jag vill själv - ända tills det gällde att klä på sig i synnerhet ytterkläderna... Då klingade ett annat ljud i skällan: Mamma jag kan inte själv! Men modershjärtat ville sitt älskade barn allt väl och lät honom klä sig själv trots allt motstånd.

Så kom den dagen då han stolt marscherade iväg till skolan med sin nya väska och var stora karln. In i skolans värld  - där han blev i många lååånga år - i alla fall om han får ge sin syn på saken. Som tur var kantades dessa år med lite skoter och fisketurer. En och annan slalomvecka uppe i det vita viddernas land.

Å det blev ishockey som växlade till fotboll. Så kom innebandyn - å så blev det paus....Men så kom gymet och så smånig om studenten. Han blev fri som fågeln. Ville pröva sina vingar och Det blev flytt från kära Kiruna. För studier på högre nivå.

Vart tog alla åren vägen - hur kan det gå så fort?? Mitt älskade lilla barn du förstår det inte nu för dig är det en hel evighet sen du föddes - men för mig är 20 år typ ingenting. Jag önskar dig allt väl och jag vill att dina vingar ska bli starka nog att bära dig vart helst du vill.

Älskade lilla barn en hel värld att upptäcka. Grattis till dina 20 år!!

Kan vi verkligen förstå???

Nu har det hänt igen. Den här gången på Haiti. Jorden har visat sin egen inre styrka och människan står bredvid å kan inget göra. Det är så det är med den saken. Människan KAN inte styra över allting även om hon försökt i alla de år hon funnits på vår jord. Men det gör inte saken bättre för de drabbade människorna.

Det är så lätt för mig att sitta hemma i tv-soffan bläddrandes i en tidning och slött lyssna på nyheterna och knappt ens reflektera över att det har hänt en jordbävning någonstans långt borta som inte berör mig. Kanske hade de blivit så om inte tv presenterade en jämförelse med tsunamin 2004. Den katastrofen berörde alla i Sverige. Varför?? Jo för att Thailand är ett populärt semestermål och tsunamin påverkade människor i min närhet. Men alla sådana här katastrofer borde beröra mig som medmänniska om inte annat. Att kunna känna empati för sina systrar och bröder långt där borta som drabbats så hårt.

Haiti en värld bortanför min räckvidd. Ett samhälle i uppbygnad - som nu är lagt i ruiner. Ett samhälle med stor fattigdom och värnlösa människor. Varför är det hela tiden så utsatta människor som drabbas om och om igen. Ena stunden är det orkaner och nästa en enorm jordbävning. Frågor som jag aldrig kommer att få svar på men får ställa mig om och om igen.

Kan vi verkligen förstå hur det känns att få hela ens liv slaget i spillror. Kan vi verkligen förstå hur det känns att leva i ovisshet om ens saknade anhöriga finns under dessa enorma rasmassor - eller om dom bara är borta i det allmänna kaoset för tillfället och kommer att dyka upp senare någon annanstans. Kan vi verkligen förstå hur det är att leta efter sina nära och kära bland
1000-tals skadade människor.

Jag tror inte det.


Liknande inlägg