Höj blicken

Himlen har en djupt blå nyans och månen är nästan helt rund. Förmodligen har vi fullmåne ikväll. Stjärnorna glimmar högt ovanför oss på himlavalvet. Sakta gryr dagen. Solen kommer att precis orka upp över horisonten och färga de snöklädda fjällen runt om oss med sina rosa strålar. Nu är det inte många dagar kvar innan hon har sin vintervila i några veckor innan hon åter syns efter årsskiftet, med sin blodröda skärva precis i horisontlinjen. Likt en sovande människa som hastigt blinkar till innan hon åter sluter sina ögon för att sova ännu en liten stund. För oss som bor här i Kiruna så hör det årstiden till. Våra korta dagar med några få dagsljustimmar på dagen. Visst kan man tro och tycka att det är mörkt. Men enligt min mening är det faktiskt mycket mörkare i oktober innan snön har kommit. Nu reflekterar snön allt runt omkring oss. Ännu mera nu när vi har fullmåne. Det är som en stor trygg ljuskägla som belyser fjällen och ramar in hela vårt nattliga landskap så storslaget och vackert. En dag som denna med bitande kyla gör att träden står så majestätiska, tyngda med all den vita snön över sitt grenverk. Snön ligger orörd och inte en vindpust är i rörelse. Hela landskapet är som en sagobild hämtad ur någon av Elsa Beskows böcker. Kommer man lite utanför själva Kiruna blir det ändå mer påtagligt vårt vackra vinterlandskap, med fjällen majestätiskt tronande runt omkring.

Vilken förmån det är att få uppleva och se allt detta vackra som är en del av moder jords skapelse. Visst biter det friskt i kinderna och nästippen, men man får ju klä sig väl och vad gör väl det att man blir lite kall när man ändå har någonstans att komma in. En eld att värma sig vid och en kopp med rykande het choklad och en macka gör också susen. Hur ska vi annars uppskatta solens värmande strålar tillfullo om våren om vi inte känt på riktig kyla?

Ännu en liten stund har vi ljust innan skymningen kommer och bäddar in landskapet i sin gåtfullhet. I mörkret blir skogen lite trollsk med all snön och det obrutna snötäcket och månens sken som kastar långa skuggor mellan de snöiga träden. Kanske bryts det med ett och annat djurspår. Men även djuren håller sig stilla när temperaturen faller och når sina låga bottennivåer. Att färdas genom skogen i mörkret är också en alldeles egen upplevelse som jag inte vill ha ogjort.

Så du glöm inte bort att höja blicken å ta del av midvinterns häftiga scenarior. Det är så lätt att glömma bort allt det vackra som finns runt omkring oss.

Solens strålar färgar fjällens sluttningar rosa



Jag tänder ett ljus i advent...

Jag gillar verkligen adventstiden. Ute är det mörkt, men inte mörkare än att det glittrar av ljus i alla fönster. Adventsstjärnor, ljusstakar, ljusslingor ja modellerna verkar vara oändliga. Å vad kan vara mysigare än att ha en sprakande eld i kaminen på morgonen och få duka fram till frukost och få tända det första ljuset i adventsstaken. Inte gör det något heller om det singlar ner stora vackra snöflingor utanför fönstret och bäddar in hela det slumrande landskapet utanför i ett mjukt ulligt täcke. Jag gillar också lukten av nybakta lussebullar. Helst vill jag ha dom till just första advent. Kanske också lukten av lite varm glögg. Nä det är inte dumt de heller.

Men så klart blir adventstiden vad vi gör den till. Jag menar att det har funnits gånger då varken glöggen, elden eller bullarna funnits på plats. Men lika väl har vi fått advent och jag har åtminstone fått tända ljuset i adventsstaken och känt att det inte alls är tokigt de heller. Det gäller bara att anpassa förväntningar och förhoppningar till livet. Ja just livet. Ibland tajmar det så dåligt med bullbak och glögg. Men vad gör väl det. Adventstiden blir till vad vi fyller den med. Det viktigaste är i alla fall att inte bekymra sig över vad som inte blev gjort, utan istället glädjas över vad vi har. Det kanske är lätt att glömma i dagens fartfyllda tillvaro då vi ska hinna med så mycket och vara så "super" i det oändliga. Just därför var det kanske viktigare den gången det inte blev nå bullar eller eld att just bry sig extra om sina barn - för givetvis är adventstiden en väntans tid för barnen också, med advenstkalender och annat som hör till. Så sätt dig i soffan med barnen och se på julkalendern eller tänd ljuset tillsammans med barnet och strunta i bullarna. Det kanske ger något annat viktigare.

Jag hade tänkt att baka lussekatter ikväll. Men skulle något hända som ändrar planerna så gör det ingenting. Det blir adventstid i alla fall. För min ljusstake tar jag fram sätter den på bordet vare sig det finns lussekatter eller glögg och jag tänder ett ljus i advent.

Nära döden upplevelse...

Det här med nära döden upplevelser är ju något som blir mer och mer accepterade. Folk har som förstått att det faktiskt kan vara just så att man näst intill upplevt döden. Men av någon anledning är livet strakare än döden så man får helt enkelt vända på tröskeln och ge sig i kast med livet igen. Man var som inte riktig färdig med de. Jag kan ju tycka att det är rätt trevligt att det blir så eftersom jag gillar att leva livet. Jag är också öppen för att lyssna och ta till mig vad de som stått vid porten faktiskt upplevt. De är ju spännande och kittlande också eftersom vi i levandes livet i regel inte har någon erfarenhet av sådana upplevelser. Det jag av dessa vittnesmål i alla fall kan förvänta mig är ett liv efter detta. Å det verkar ju inte helt tokigt.

Nu är det faktiskt så att jag näst intill hade en nära döden upplevelse i förra veckan. Ja tro det eller ej. Men den var då rakt inte lika vacker som dessa andra jag hört och framför allt läst om. Men man kan ju aldrig veta när man hamnar i en sån situation. Hur gick det nu till för mig att försätta mig i en sådan obalans mot livet självt. Den livsnjutare jag säger mig vara. Ja en dag tog jag mod till mig kikade i spegeln och ruskade på huvudet och sa om och om igen till mig: -Ylva du kan inte vara riktigt klok som fattar sådan här drastiska beslut. Jag hade ångest in i det sista för vad som komma skulle. Jag övervägde att faktisk bara skita i hela spektaklet och försöka intala mig själv att jag hade så mycket på jobbet att det omöjligt fanns tid till dylika fåniga aktiviteter. Eller kanske vädret till och med kunde vara ett hinder - omöjligt att bege sig ut överhuvudtaget - men hade jag sagt det hade ingen trott ett dugg på mig eftersom jag i tid, och i den här situationen, otid försöker övertyga var och en om att väder är en underbar företeelse så hade ju folk direkt insett att jag bara försöker slingra mig. Så ja det var bara att ta tjuren vid hornen titta sig en gång till i spegeln å så spotta i händerna. Sagt och gjort med beslutsamma steg - nåja steg i alla fall tog jag min väska och begav mig iväg mot stadens centrum. Men den där känslan av obehag i maggropen fanns där även om jag inte försökte låtsas om den så mycket. Jag är ju en stor, stark och tuff tjej i grund å botten - eller hur???

Ja så kom då trappan som jag sakta gick uppför steg för steg. Nu var det bara en dörr mellan mig och...jag kunde ju vända om och låtsas att jag glömt kortet hemma, eller att jag gått in i fel trappuppgång eller... Nä ingen ursäkt var tillräckligt hållbar. Tre djupa andetag å så en lätt knuff på dörreländet å den gled förbaskat lätt upp. Inget att göra åt saken. Sakta drog jag av mig mina skor. Men rackarns jag kunde ju inte söla på hur som helst för inte ville jag ju komma försent heller - det hade verkligen INTE varit någon hit. Så det var bara att rappa på lite. Snabbt av med ytterkläderna. På lite försiktiga ben trädde jag in i den stora salen. Några andra världsvana besökare hade redan gjort sig hemmastadda å där stod jag och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag försökte snegla lite försiktigt så jag skulle se hur det hela skulle gå till. Å det såg ju inte så svårt ut jag kaxade till mig gick fram till närmsta cykel och svingade mig galant upp på sadeln och kände mig ganska bekväm. Insturktören för dagens LÄTTA spinningpass kom fram och visade mig cykelns inställningar. Det var den lätta delen - hur skulle jag orka??

Under hela passet som varade i 30 min var min huvudtanke att ta inte i för mycket så du tar kol på dig själv. 30 min senare så sitter det en ganska nöjd tjej och ska stiga av cykeln. Inga problem jag klarade det YES!! När jag så fått på mig alla ytterkläder och kommit ut på gatan igen kände jag plötsligt av dagens nya aktivitet - mina ben - de ville knappt bära mig. Bambi på hal is eller vad som helst.
Mat jag måste få mat var min enda vettiga tanke. Jag kände mig som ett tomt hål utan innehåll. Jag kom mig in och fick mat och plötslig kände jag livet i mig och insåg att jag fått nya perspektiv - En nära döden upplevelse...
Men de som inte dödar det härdar så jag har faktiskt varit på ett spinningpass till efter det och har bokat mig på ännu ett.

ATT FÖRLORA FOTFÄSTET FÖR EN STUND ÄR ATT VÅGA!

Rapport från en hängiven spinnare... kanske :)

Liknande inlägg