Keb Classic - en tävling med många höjdmeter

Igår avslutades Keb Classic. En skitour tävling i högalpin miljö för två klasser, en touringklass och en alpin klass. Den alpina har lite mer höjdmeter - men jag tycker att touring klassen har nog så många höjdmeter i sin bansträckning. Å jag kan bara ödmjukt säga en sak: Dom är så otroligt himla duktiga som deltar. För ni ska bara veta att det är inte nog med att man ska upp och ner för diverse fjällsluttnigar här i Kebnekaise området. Bitivs är det inte bara brant utan rejält himla brant. Till det så får man lägga helgens väder. Det har blåst. Å då menar jag inte nån smekande sunnanvind, ja jag menar inte heller nån frisk vårvind utan nu snackar vi storm på fjället!!! Snödrev och flatljus och en vind som man måste luta sig rejält mot för att inte trilla omkull. Stundtals har det kommit någon snöby också. Ja en vanlig människa hade nog funderat både en och två gånger innan man ger sig ut på fjället i det här vädret. Men icke sa nicke. Har man anmält sitt deltgagande till Keb classic så står man där på startlinjen vid fjällstationen och väntar på startskottet.
 
Japp - där kom det och de tävlande ger sig iväg och det ser lite ut som en vasaloppsstart, klungan ger sig iväg och försöker få en så bra position som möjligt men ganska snart så är startfältet på ett enda led som strävar upp mot storsten högt ovanför fjällstationen uppför, uppför.... En av de där svarta prickarna högt uppe på sluttningen är Tove - Marits dotter.
 
Vi hade tänkt att ta oss upp till kontrollstationen på Kebnetjåkka och började vår färd uppför Jökelbäcken. Halvvägs uppför fjället mötte vi stormen!!! Första dan kom dom snabbaste i mål efter tre timmar och de som tog mest med tid på sig klarade banan på åtta. Å ja, vi vände... Men jag var i alla fall vid mållinjen och mötte upp Tove och hennes lagkamrat Carin när de efter många timmar på fjället i blåsten kom i mål. Blöta och möra, men så glada över att ha genomfört dagen och kanske än mer glada över att få komma in äta, duscha och få en välbehövlig vila inför dag två.
 
 
Andra dan bjöd på mera soligt väder - men inte hade det mojnat utan det blåste etter värre. Så tävlingsledningen fick ändra bansträckningen. För tävla det skulle man!! Men tack vare vinden fick man dra ner på höjdmetrarna och gjorde en kortare bansträckning. Touring klassen körde den ett varv medan alpina klassen körde den två varv. Att man var tvungen att lägga om banan gjorde att den blev litepublikvänlig eftersom de tävlande passerar fjällstationen ett antal gånger. Vi som publik tog vår upgift på allvar och hade koll på när Tove passerade och stod förståss på rad och hejade på när de passerade och givetvis stod vi i målfållan när de passerade mållinjen.
 
Ni är så otrotligt grymma tjejer - vilken bedrift!!!
 
 
Rapport från ett stormpinat Kebnekaise  
 
Hårda vindar varvat med en och annan snöby...
 
 
 
Trogen publik och tuffa deltagare....
 
 
 
 Glada tjejer i mål!!!
 

Nijpas en toppentur

Morgonen är så där krispigt klar och kall. Temperaturen har under natten letat sig ner till ca -20 grader men direkt solens strålar tar sig över horisonten börjar de att värma. Himlen är så där klart blå den bara kan bli i april och de snöklädda fjällen tecknas tydligt mot det klara blå. Det är lördag och vi har hela dagen till vårt förfogande - inte ett enda måste. Ganska snabbt är vi på gång frukost äten och matsäck packad. Peter fixar med skotern och jag lyfter ut våra prylar som ska med som pjäxor, ryggsäckar, kameror och inte minst hunden. Vi är hundvakt åt Chappe, Johannas hund. Han är helt klart med på att det packas så han sätter sig för säkerhetsskull framför alla väskor, skidor och annat så vi inte ska glömma honom hemma. Även om han är så där måtligt förtjust i att åka skoter så tar han ändå det omaket än att bli lämnad hemma. 
 
 
 
Så äntligen är vi på väg. Vårt mål är att fara via Kaskasavagge till Sälka. Men när vi kommer fram till Kaskasavagge så får vi syn på en topp vi inte lagt märke till förut. Nåja om sanningen ska fram har vi inte färdats i området och tittat på vilka toppar som kan tänkas vara spännande topptursmål heller. Toppen vi fått syn på visar sig vara Nijpas strax norr om Kebnekaisemassivet. Vi ombestämmer oss på stående fot så dagens topptursmål blir denna spännande höjd istället. Solen värmer gott medan vi byter om och får i oss en start-macka. Så börjar vår färd uppåt. Första knixen är bra mycet brantare än vad som syns nerifrån. Snön är härligt fluffig och mjuk, och snabbt lägger vi höjdmeter till höjdmeter. Chappe skuttar glatt efter varenda liten snöklimp som rullar och jag som vet vilket mål vi har försöker få honom att sluta så hans krafter ska räcka hela dagen...
 
När vi kommit oss upp över första knixen dyker en helikopter upp och landar. Han har precis varit upp och släppt av några heliski-åkare på toppen. Medan vi pratar med piloten kommer gänget nersusande för de härliga vita vidderna. Utrymmet är stort så vi kommer också få orörd snö att åka på. Guiden bjuder oss på kaffe och vi får lite goda råd innan de fortsätter utför och vi uppför.
 
 
 
Det känns skönt att få sträva uppåt. Svetten lackar men toppen hägrar. Det är längre än man tror och efter ett par timmars stretande uppför börjar det kännas i benen. Chappe har för länge sen slutat skutta efter snöbollarna och lufsar efter oss i våra skidspår. Men det vi också vet är att vi kommer få lön för mödan!
 
Å så äntligen når vi toppen, Nijpas 1902 möh. Utsikten är helt underbar. Visserligen är det lite luftigt på sina ställen, men jag måste ju inte hänga ut över kanten för att kunna njuta av allt det storslagna vackra runt omkring oss. Däremot blir jag lite nervös när hunden envisas med att gå fram till kanten för att kunna se, för trots allt stupar det ganska bra mot Unnaräitavagge. Men när vi så börjar plocka fram vår matsäck glömmer han allt vad utsikt heter för nu vankas något gott att äta även för honom. Det är inte varje dag man sitter på en sån restaurang med utsikt över Kebnekaises båda toppar. Orden räcker inte till! Dessutom vet vi att vi har ett långt åk att göra ända ner till dalen över de vita orörda vidderna. En lördag i april kan inte bara bli bättre än så här.
 
Så är vi äntligen klara att bara hänge oss åt åkningen. Det är brant, det är mjukt de är orört, de är härligt och snön sprutar. Mjölksyran börjar kännas men man bara inte vill sluta åka. Chappe far fram som en snöboll i våra skidspår. Trötta å nöjda når vi dalbotten. Solen har förflyttat sig och det är eftermiddag. Chappe protesterar inte alls åt skotern - även han är trött och nöjd. Dagen slutar på absolut bästa sätt för trötta muskler för väl hemma i Nikkaluokta igen eldar vi i bastun.
 
Rapport från Ylva om en lördag i april!