Renarna vandrar österut

Sommarens ljusa nätter och med en sol som inte går ner under horisonten på nästan 2 månader lider mot sitt slut. Men under en lång härlig sommar, långt västerut till fjälls hålls våra renar, med sina småkavalar som tog sina första vingliga steg i mitten av maj. Det är en tillväxtperiod. Renarna är på sommarbete och strövar fritt omkring på fjället. Långt bort från allt vad infrastruktur heter. Inga bilar och inga järnvägar. En fin och rofylld period.

En hel del stängselreparationer utförs givetvis under barmarksperioden. Vårt "spärrstängsel" ska också rullas ut och sättas upp. Ja jag förstår att ni funderar på vad jag nu menar för något. Jo när renarna har vandrat väster om Lihti, vårt sommarviste, som det blir att rulla ut stängslet tvärsöver hela renarnas vandringsområde. Ja frågan är givetvis befogad Varför i hela fridens dagar rullar vi ut ett flera km långt stängsel??? Det är ganska sinrikt faktiskt om jag får säga det själv. På 3 olika ställen längs med spärrstängslet har vi hagar. När det så börjar dra ihop sig för att ha kalvmärknigsgärde kommer renarna vandrande västerifrån, vi samlar då ihop renarna och väljer den hage som ligger bäst till för stunden och tar in renarna där. Vanligen om natten då det är lite svalare. Ljuset har vi ju inget problem med. Kalvarna springer bredvid sina mammor i hagen så med lassot kastar man fast den kalven som springer bredvid den ren som man äger. Varje renägare har en egen kombination av snitt som skärs i öronen på kalven. När så nattens arbete är över släpper man ut renarna igen. Men nu släpper man dom öster om spärrstängslet. På så sätt behöver inte renarna vara mer än en gång i hagen. Håll med om att det är sinrikt!!! Så fortsätter arbetet natt efter natt med välbehövliga vilopauser vid sämre väder då regnet vräker ner och dimman ligger i backen så man knappt vet vad som är upp eller ner. Jaja jag erkänner att vi visst märker kalv i regnväder också - det är mindre kul för blötare och lerigare kan man knappast bli...

I slutet av juli har så alla renarna passerat genom hagarna i spärrstängslet. Den här sommarens kalvmärkning är över för den här gången. Spärrstängslet plockas ner och rullas ihop. De små stugorna som ligger utslängda likt en handfull tärningar bommas igen omsorgsfullt och väl för man vet aldrig vilka höst och vinterstormar de ska stå pall för denna kommande vinter.

Renarna har ännu en tid av barmark framför sig och gott om bete innan de lämnar de höglänta sommarbetesmarkerna bakom sig. De små kalvarna har ytterligare några månader på sig att växa ännu mer innan vintern är ett faktum.

Mitt språk

Sámigiella, gollegiella, eadnigiella, muhto dát ii lea mu vuostas giella...
Samiska, gyllene språk, mitt modersmål men det är ändå inte mitt första språk...

Det här med språk är något vi alla äger rätten till på ett eller annat sätt, för kommunicera är en självklarhet. Ingen skulle förbjuda oss att prata... eller hur var det med den saken egentligen?? Idag kan vi inte tro att vi blir förbjudna att prata. Men det är inte längre sen än när min pappa och hans syskon var barn. Alltså människor som finns i livet idag, faktiskt blev förbjudna att prata. Ja det vill säga OM man inte använde sig av majoritetsspråket svenskan. Detta iträffade när barnen kom upp i mogen skolålder. Det vill säga 7 år gamla. Min farfar spände risslan för hästen och lastade släden full med de mindre barnen. Å med en barnaskara bestående av 14 st kan man ju förstå att en handfull var i skolålder. De stora barnen fick åka skidor den 9 mil långa färden till Jukkasjärvi från Nikkaluokta. Där låg nomadskolan för samebarnen. Skolkåtor med risade golv. Ja för huga inte fick ju samerna gå i skolhuset de kunde ju kanske inte överleva när de kom tillbaka hem om de hade fått läppja på civilisationens sötma. Å vem annars kunde veta samernas bästa bättre än stadsmakten... Inte då dom själva i alla fall. Det kan ju var och en begripa!!! Å här i den skolmiljön fick inte min far och hans syskon använda det enda språk de kunde : samiskan. Nej för här var det svenska som gällde...

Inte undra på att jag inte fick mitt modersmål som mitt första språk - För det kan inte finnas en vettig förälder som vill sina barn så ont att de ska behöva få sig ett språk som man ändå inte får använda! Staten stal mitt språk! Jag har aldrig fått någon ersättning för det. Däremot har jag fått lägga ner tid och pengar för att få mitt språk igen.

Men tänk er hur en lektion såg ut i skolkåtorna. Nu pratar vi 20 och 30-tal. Det fanns inte tv och dagstidnigar var det sparsamt med i "obygden" liksom andra böcker. Så kommer då samebarnen till sin lektion där de ska lära sig alfabetet - det svenska. Bilder är också bra att använda sig vid inlärning. Man börjar pedagogiskt med första bokstaven i alfabetet A. Så långt är allt väl men när vi kollar bilden också... A som i APA... Ett skämt. Sådana märkliga djur kan ju bara inte finnas. Fanns ju inte en enda som sett eller hört talas om apa. Å vilket ord sen AAAPAAA. Lustiga ord de där svenskan har. Så gick det väl bra med några bokstäver till man kom till bokstaven E ja men tänk själv E som i vaddå??? Just det E som i ELEFANT... Mer behöver väl inte sägas?

För att summera hela dagens inlägg så kan jag fortfarande säga att kampen -för det är en kamp- till rätten att använda mitt språk fortsätter här och nu 2010 i upplysta Sverige. Jag måste argumentera och försvara varför vi ska ha sameskolor och samedagis. Jag måste kämpa om rätten till språket för mina barn - ja för alla samiska barn!

Undras hur många barn som fanns på de risade golven i skolkåtorna???

Jag älskar min frihet!

För en tid sen hörde jag en av sommarpratarna berätta om sitt liv och leverne: Annika Östberg. Vilken historia. Hennes olika val här i livet förde henne till slut till fängelset där hon vistades i 28 år. Ja men fatta 28 långa år! Det är längre än mina barn är gamla. Det är längre än hälften av mitt liv. Jag måste säga att hon bjöd på en inblick i en värld som inte existerar i min tanke ens. Men det var också intressant att höra med vilken värme hon pratade om sina vänner i fångenskapen och hur de tillsammans skapade sig en värdefull tillvaro. Ja människan är förunderligt anpassningsbar och gör sig en dräglig situation i de mest extrema förhållanden. Jag har ändå så svårt att förstå och föreställa mig att livet kan vara så begränsat. Att man är hänvisad till en plats som begränsar ens liv, som begränsar ens resande, som begränsar ens utevistelse. Ja som begränsar typ allt. Undras om man hade gett upp för mindre??? Jag har heller inte för avsikt att fylla på den delen av erfarenheter i mitt liv så det får vi aldrig veta.

Jag som älskar att vara ute att känna solens strålar värma min hud. Jag som älskar att låta håret fladdra vilt i en stormig vind och känna hur urblåst jag kan bli. Jag som älskar att känna hur regnet strilar ner och blöter alla mina kläder så jag är som en dränkt kattunge när jag äntligen till slut kommer mig inomhus och får lämna de droppande kläderna i en plaskvåt liten hög på golvet medan jag hittar torrt att sätta på mig. Jag som älskar att få känna en riktig vinterstorm vina runt knuten och man knappt kan andas och fattar att de är ingen lek att vara ute och att man lätt kan frysa ihjäl. Jag älskar det stilla och lugna där vattenytan ligger så stilla och blank och fjällen rutnomkring speglar sig ståtligt i vattnet.

Ja sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag älskar att leva och jag älskar min frihet!


Liknande inlägg