Så blev han allvarsam...

En god middag ett intensivt samtal och många goda skratt. Inget var riktigt på allvar. Kan man prata så?? Så blev hans skämtsamma ögon alldeles allvarliga och han såg på mig intensivt. Tog mina händer i sina så där tvärsöver bordet, och sa: -men det var första gången jag älskade...

Att utmana sig själv!!!

Jag vill, jag kan, jag törs... Så tror jag att vi alla är funtade mer eller mindre. Kanske har jag fel men okej jag tar det. Med åren och livet har inte mitt "jag vill och jag kan" minskat, däremot har min frimodighet och "mitt törs" minskat så nu har jag hamnat på nivån att ideligen utmana mig själv. Åtminstone när det gäller de högre höjderna! Jag blir bara helt galen när jag inser att jag inte längre törs det  jag utan vidare gjorde för 10 eller 15 år sen... Jag blir arg, frustrerad och som sagt galen. För fortfarande finns drivet: "Jag vill och jag kan" men jag måste erkänna att jag numer måste jobba med "mitt törs".

Att bestiga toppar och hoppa från klippa till klippa gjorde jag som en stenget för 15 år sen utan att blinka utan att tveka. Nu måste jag övertyga och utmana mig själv. Värsta utmaningen i världen - för vem kan vara mer envis än jag... Tror inte den människan finns överhuvudtaget. Å att behöva tampas med mig själv är ingen nådig lek - stackars alla er som har mig runt omkring er. Men en styrka har jag å det är att jag erkänner för mig själv att: -Ylva nu får du utmana dig själv och tänja på dina gränset! Visst de är jobbigt som bara tusan. MEN så himla nöjd jag är när jag övervunnit min rädsla!! Synd bara att jag inte pallar att njuta mer av perspektiv och vyer när jag "är i situation". Men jag delar gärna med mig av lite "perspektiv" från Besseggen i Jotunheimen i Norge - defenitivt en tur, en vandring att göra med höga perspektiv och underbar utsikt.

Rapporterar Ylva från utmaningens perspektiv :)















Varför gör man på dette viset???

Smögen - en liten pärla i det Bohusländska landskapet på västkusten. Ligger där med sina vita hus med röda tak så vackert i den karga klippiga miljön. Husen liksom lutar mot varandra och gatorna eller gränderna är trånga. Så outsägligt speciellt!! Men så bryts hela miljön av ja just människans framfart. I allt det pitoreska och vackra så blir det så skräpigt: glasspapper, hamburgepapper, flaskor, strumpor och annat skräp förtar allt det vackra.
Varför gör människor så???

Ordnar det vackert och pitoresket - för att i nästa sekund skräpa och förstöra. Det är nu inte så här bara på Smögen utan vart helst människan drar fram. Jag skäms för att vara människa när det sätter sådana här spår...

Ylva funderar....









Liknande inlägg