Det här med mina ambitioner...

Vi har nu kommit oss fram till årets sista vecka, och någonstans gör de allra flesta ett bokslut för 2011. Hur det kan se ut och vad det kan betyda för 2012 finns väl lika många varianter som det finns människor.

 

För mig så finns det ett årligen återkommande resultat. Egentligen ser jag det redan tidigt under hösten efter varje månadsrapport, men någonstans är det enklare att intala sig att vi tar nya tag efter årsskiftet för att slå nya höga rekord under 2012. Men vad är det nu jag pratar om? Jo min ambition att träna. I grund och botten är det inte egentligen särskilt höga eller svåra mål att nå som jag sätter upp, men någonstans i hanteringen så hamnar den mellan stolarna. Jag gör några bra insatser varje år och kommer igång och känner mig mycket nöjd och tillfreds med mig själv. Jag går på mina gympapass. Jag har ju själv valt ut vilka jag vill vara med på så det finns inget att säga om det. Även mängden träning styr jag helt över själv. Men plötsligt inträffar något som gör att jag inte kan vara med på ett eller ett par av mina pass. Det är oftast då som det blir så jobbigt att ta tag i det igen. I synnerhet om det exempelvis är just innan påsken med den ledigheten för då kommer mitt logiska resonemang med mig själv in i bilden vilket kan resultera i att då är det ju ingen idé att jag går på bara ett pass nu, jag har ju ändå missat fyra stycken utan vi skippar det här med så tar vi nya tag igen efter ledigheten. Det är med en bergfast övertygelse som jag resonerar fram det här med mig själv och jag känner mig helt nöjd med det. Men ack så lätt det är att lura i sig själv en massa bra övertygelser. Lika ofta som det går bra att ta tag i träningen igen, ja lika lätt är det att det återigen inträffar en massa saker som gör att det faktiskt inte är någon idé att ta tag i det just nu – det är ju snart sommarsemester och då åker vi ju iväg. Så då har jag träffat ett nytt avtal med mig själv om att jag verkligen på allvar ska ta tag i träningen igen när vardagen till hösten sätter igång igen. Under sommar och ledighet kan jag faktiskt göra en massa andra aktiviteter som att cykla, gå och ja till och med vara ute och springa lite lätt. Även om det inte blir riktigt så frekvent som min förhoppning var att det skulle bli så visst lite är jag trots allt i rörelse.

 

Ja allt det här handlar egentligen om prioriteringar. För min del så när jag kommit hem efter jobbet, lagat maten och fått undan disken är det ganska skönt att ta det lite lugnt en stund och med ens så känns det så jobbigt, en hel bergsbestigning av motstånd till att behöva byta om och bege sig ut igen. Lika väl vet jag att om jag bara förmår mig att komma mig utanför dörren så känns det med ens mycket bättre och tröttheten som fanns försvinner relativt fort.

 

Det är så det är med livet och nu står jag här i årets sista vecka och med bokslutet av mina träningsinsatser för 2011. Jag hyser en stor förhoppning om att 2012 års resultat ska förbättras något!

 

Ylva rapporterar direkt ur verkligheten.

Det sjunger i mitt hjärta

Det är lördagen före 4 advent. Klockan är bara lite över sju och det är mörkt ännu i ett par timmar till. Matsäcken är packad och vi förbereder oss för en lång dag ute. Månen hänger som en halv citronskiva på den mörka himlen och man kan knappt ana fjällens siluetter mot den mörka himlen. Så på ett givet tecken beger vi oss iväg. Fyra skotrar som styr kosan från Nikkaluokta och rakt västerut. Eftersom hösten har varit lång med lite snö har renarna blivit kvar extra länge uppe till fjälls, men nu är det dags att sätta igång flyttningen östeurut mot vinterbetslanden. På vår väg genom Ladtjovaggi kör vi förbi fyra älgar som blir skrämda av vår framfart - men så har dom inte mött en levandes själ på flera månader. Emellertid stannar de strax upp och bligar nyfiket efter oss och fortsätter sitt betande. När vi passerat Kebnekaise fjällstation, som vid den här tiden ligger öde, har det nästan ljusnat helt och det blir det dags för första stoppet. Gubbarna plockar fram sina kikare och spanar vant efter röelser på fjällslutningarna, men ännu så länge syns inga renar. Men bara en bit längre fram får vi syn på första skocken. En av skotrarna svänger upp runt skocken och på ett givet tecken skuttar hunden av skotern, där han vant balanserar på sitsen bakom föraren, för att hjälpa till att få renarna att påbörja sin vandring. Vi fortsätter ytterligare en bit framåt och samlar ihop fler småskockar innan vi tror oss ha fått med allihop. Ytterligare en skoter har anslutit så med fem maskiner och två hundar har vi en rätt bra styrka för att hålla ihop hjorden och få den att vandra Österut. Eftersom det varit lite snö har renarna kunnat beta bra och är i fin trim. När vi stannar till vid ett krön får vi en överblick över vår lilla hjord och jag kan inte tänka mig något som är så vackert som de långa leden där renarna vandrar frammåt i rad efter varandra. Det ser ut som små ringlande ormar över fjällvidderna. Det är så vackert alltihop, fjällen, snön, polarnattshimlen, halvmånen och inte minst renarna. Det är som en sång i mitt hjärta som aldrig tar slut!!

Vår färd går avsevärt mycket långsammare nu. Det är renarna som bestämmer takten och det är ju trots allt ett par mil som vi ska färdas idag. Hundarna verkar ha hur mycket krafter som helst där de skuttar efter renarna i snön. Vädret är så fantastiskt, lagomt kallt och klart. Att det är klart gör att det blir mycket ljusare också. Dagarna är ju tillräckligt korta som dom är när man är ute på fjället. Renhjorden flyter fram över sluttningarna och allt går bra. När vi har passerat Savvovaggi ska vi upp för ett litet pass innan vi har den sista sträckan att tillryggalägga. Där möter vi dimman. Med ens blir det svårare att urskilja allt. Vi har lite bråttom nu också för att komma fram innan det blir alltför mörkt. Det är också ganska steningt att färdas här. Men som tur är underlättar dagens teknik arbetet för oss. Gps:erna kommer fram ur skoteroverallens fickor och vi når östra stranden av Urtijaure lagom när det skymmer på. Då är det riktigt gott at ta fram den medhavda matsäcken varm choklad och laxmacka. Mums! Med lite mat i magen känns allt riktigt bra. Eftersom det fortfarande är så lite snö på fjället är bästa sättet att ta sig hem är via Savvovaggi så vi styr åter kosan tillbaka västerut. Det har blivit helt mörkt igen innan vi når Savvovaggi och vi kan leta oss ner till Ladtjodalen. När vi slutligen är hemma igen kan vi summera dagen med nästan 9 timmar på skotern har vi lagt ca tio mil bakom oss. Det är vad jag kallar dagstur. Eftersom det här är årets premiärtur för mig på skotern vet jag också att imorgon när jag vaknar kommer jag känna av flera av mina muskler. Men det är det värt!
Ylva rapporterar om en sagolik tur i våra vackra fjäll.