Fantomen och jag

Ibland gör jag som fantomen och går på stadens gator som en vanlig människa. Att flanera på stadens gator gör att man får ta del av en annan bild. Bebyggelsen i den här delen av Busan består av många väldigt höga hus i olika klungor och har ett väldigt modernt nästan spejsad stil. Skulle jag se dessa byggnader på bild hade jag kan kanske gissat att jag var i Singapor eller New york. Men här och var bryter det av mot någon lågmäld byggnad i lite mer traditionell asiatisk stil.
 
I en stad som bebos av 3,8 miljoner människor förstår man att det alltid är människor på väg någonstans i olika riktningar. I denna storstad på samma sätt som i många andra stora städer, dvs med bil. En jämn ström av moderna, välputsade bilar strömmar förbi i alla riktningar. Dom allra flesta av märket Kia eller Houndai. Jag kan inte låta bli att undra vart alla människor är på väg hela tiden dygnet runt?
 
Jag lovar att man snällt står vid övergågnsstället och väntar på grön gubbe. Trots att det är så många bilar i rullning är det en ganska jämn och lugn rytm i trafiken och väldigt sällan som det tutas. Naturligtvis är det många människor i rörelse men definitivt ingen trängsel. Äldre koreanska damer som har stora solskärmar på huvudet hör till ett mycket vanligt inslag av gångtrafikanterna. Det är väldigt rent på gator och passager och på något ställe har några äldre damer ställt fram plastbyttor med grönsaker som dom säljer till förbipasserande. På den gröna strängen under träden syns en annan äldre dam böjd över en pinne där hon går och vispar runt i högarna av nedfallna löv och jag gissar att hon leter efter frukter eller nötter som fallit ner från trädkronorna ovanför henne.
 
Löven skiftar lite i höstfärger, vilket kännslite märkligt då temperaturen skulle kunna vara svensk sommar. Det vi säga rätt varma sköna dagar med lite svalare nätter.
 
Framför det supermoderna varuhuset kommer några unga mammor gående med sina bebisar i bärselar på magen. Även om en och annan barnvagn också rullar fram över trottoarens stenläggning. En vanlig dag i Busan, i Sydkorea.
 
 
 
 
 
 
 

En gränsstängning i en annan tid och ett annat land...

Med anledning av vårt besök vid den stängda gränsen mot Nordkorea slår det mig plötsligt att det inte alls är länge sen en gränstängning var aktuell i Sveige! Kan tänka att många av er tänker men vad nu då, Sverige har ju inte varit i krig på flera hundra år och det är sant MEN här kommer en annan del av Sveriges historia:
 
I början av 1800-talet -okej jag håller med om att den tiden är rätt länge sen men ibland behöver man ett historiskt sammandrag och kort kan man säga att det var då Finland skiljdes från Sverige och blev lydstat under Ryssland medan Norge istället tvingades till en personalution med Sverige och underställdes svenska kungen.
 
Vid den här tiden flyttade samerna med sina renar över gränserna helt i enlighet med renarnas naturliga rörelsemönster. Norge ville dock begränsa det, vilket hörde ihop med för den tiden den norska jorbrukskolonisationen. Saken blev inte bättre av de rasistiska kolonialistiska åsikter som började göra sig gällande i mitten av 1800-talet och man betraktade de renskötande samerna som de "vilda". Med det menade man helt enkelt att de norska jordbrukskolinisatörern fick stå ut med så mycket vedermödor och värre behandling av "de vilda urinvånarna" än övriga kolinialister runtom i världen fick utstå...
 
Hur som haver ledde detta till att man helt enkelt beslutade sig för att i ett första steg stänga gränsen mellan Norge och Finland och det blev förbjudet att flytta med renarna över gränsen. Gränsspärningen blev en katastrof för alla samer på hela Nordkalotten. Samerna var då tvugna att flytta via Sverige och bli svenska undersåtar för att komma åt sina marker på ömseside gränser. Men i slutet av 1800-talet stängde Ryssland även den gränsen mellan Finland och Sverige. Det här kom att bli en bitter dragkamp vad avsåg renbetesfrågan mellan staterna. Å på markerna stod samerna med sina renar och kunde inte längre följa renarnas naturliga vandringar och flyttleder. Vi har nu kommit in på 1900-tal och det är inte alltför länge sedan.
 
I och med att gränsstängningarna var ett faktum blev  familjer splittrade och där stod bröder och systrar på ömse sidor om gränserna och hade inte längre möjlighet att umgås med varandra och heller inte hjälpas åt med skötseln av renarna på grund av politiska maktspel. Vilka konsekvenser hade det här för familjerna? Ja det kan vi nog inte ens förstå. Det här ledde till att under en lång rad av år med start under 1920-talet, så tvångsförflyttade man de samiska familjerna och deras renar söderut i Sverige. Till nya områden. Men det var ju inga obebodda områden utan där fanns andra samiska familjer som bedrev renskötsel.
 
Lek med tanken att vi hade flyttat omkring ett stort antal bönder från en plats till en annan - där det redan fanns jordbrukande bönder som behövde tillgång till markerna för sina åkrar -jamen hallå det går ju inte det är ju helt omöjligt. Men det var precis vad  som hände och det kan ju var och en begripa att det blev konflikter samer emellan. Inte nog med det dessa samer kunde inte prata med varandra då deras samiska språkvarieteter skilde sig åt.
 
I de här sammanhangen är det så lätt att betrakta allt som historiska händelser, vilket det i och för sig är, men det är inte längre sen än att det var då mina föräldrar var barn. Men det handlar ju trots allt om människor och familjer. Undras om det var någon som ens brydde sig om att fråga vad dom tyckte och vad dom ville? Hur dom mådde eller hur det ens praktiskt skulle gå till att ta allt man ägde och dessutom flytta med sina renar. Visste dom vart dom skulle? Visste dom hur långt det var? Hur såg lederna ut där de färdades? Hade dom barn och hur gamla var dom och hur många var dom? Vilka boplatser skulle dom till?
 
Det är så lätt att glömma och det är ännu lättare att tro att sådana här saker inte har hänt på vår egen hemmaplan!
 
Ylvas tankar appropå en stängd gräns mellan Nord- och Sydkorea
 
 Tänk om någon kom och sa till mig:
-Ylva nu har vi stängt gränserna så här kan du inte bo längre....
 
 


På andra sidan gränsen

En stor del av deltagarna här i Busan har varit på resa över helgen till Seoul och ända fram till gränsen mot Nordkorea. Vi var ca 800 pers som skulle iväg. Snacka om logistik. För det första bussade man oss ca en timme till Ulsan där man chartrat ett tåg för oss som skulle ta oss de 40 milen upp till Seoul genom ett mycket böljande och småbergigt landskap. Säkert väl så vackert, men tyvärr så blev vi återigen grymt medvetna om den dåliga luften så i ett disigt töcken raderas horisonten ut.
 
När vi anlände till Seoul hade vi 16 st numrerade bussar som väntade oss. Men för att göra det hela lite mer hanterligt hade man delat gruppen i två delar så våra sju bussar rullade mot Dorosan och den demilitäriserade zonen medan de andra sju bussarna rullade till Imjingak. Efter ett tag märktes det att vi närmade oss gränsen eftersom ett nytt inslag bestående av stängsel, med taggtråd försedda med bemannade vaktposter dök upp längs vår rutt. Väl framme blev bussarna anvisade parkeringsplats i militärisk ordning och vi blev mottagna med pompa och ståt med arméns orkester på plats inne i visningssalen, där gigantiska panoramafönster vätte norrut mot Nordkorea. Mycket märkligt att sitta där och titta ut över världens mest slutna land. Man kan ju inte låta bli att undra vad som pågår där inne och hur människorna har det...
 
Efter en genomgång och visning av bildspel av vad som kunde ses där långt borta fick vi gå ut och kika i de betalningsbara kikarna som fanns längs med murkrönet. Men det var absolut förbjudet att fota där vid "fronten". Man var tvungen att backa bak 20 m - men hur tusan ska man ens kunna få med en liten husprick på sina bilder vare sig man står framme vid muren och försöker fota eller 20 m längre bak det begriper inte jag. Dom där små husprickarna man kunde skymta långt bort i diset var ju inte så mycket att fota egentligen. Men man vet ju aldrig om vi kanske kunde lyckas få med någon militärisk superhemlighet  på de där 20 metrarna :)
 
Sju bussar ja det betydde att vi var närmare 400 pers på vardera platsen. På vår färd tillbaka mot Seoul och vår väntande middag där skulle vi möttas upp på vägen. Så långt så väl. Men en lördag på väg in mot centrala Seoul - en stad på 10 milj och totalt 19 miljoner med kranskommuner (om det nu kan heta så i Sydkorea) kan det ju inte annat än bli stopp och bilköer... Jag hann inte mer än tänka så innan jag insåg att vår konvoj har poliseskort av minst två poliser på motorcyklar som kör fram och tillbaka och med jämna mellanrum stoppar upp trafiken i tre av motorvägens åtminstone 4 körfält för att vår cortege skulle kunna rulla på utan stopp.
 
När vi kom av motorvägen så bara allt fortsatte. Vi rullade förbi varenda korsning och sväng, där stod dom i sina gula reflexjackor och stoppade övrig trafik så vi körde på mot rött likaväl som grönt och på utsatt tid rullade vi in till våra värdar och middagen i tid. Det är vad jag kan kalla service. Å antagligen once time in the life! Lite häftigt erkänner jag att det var att få vara den som bara gled fram obehindrat genom stadens alla gator!
 
 
 
Ju närmare gränsen vi kom blev den militära närvaron i högsta grad påtaglig.
 
Omgärdade av taggtråd, men pojkarna i uniform lät sig villigt fotograferas.  
 
En disig glimt av Nordkorea  och bussarna snyggt uppradade sida vid sida. 
En annan spaning vi gjorde var att det var "Norrbottensbrudarna"
som stod för färg vad gällde klädsel...
 
Det här är vad jag kallar eskort!