Snökaos och kyla

Just nu är vädret på tapeten så gott som dagligen. I vinter har rapporterats om den kallaste vintern i mannaminne. Pohlman sa redan på sin tid att ett mannaminne är väldigt kort. Vilket är både sant och insiktsfullt. Givetvis så blir vädret än mer uppmärksammat i dessa tider då man pratar om globa luppvärmning och vilka katastrofala följder det kan få. Klart att man inte ska ringakta det men i allt prat glömmer man bort de normala vädersvängningarna som finns både över tid och vad som gäller inom året. Jag kan höra folk prata om att det har blivit varmare vintrar här i Kiruna -ja om man nu bortser från den här långa kallperioden vi har haft ett tag nu- annat var de förr då var de ena riktiga vargavintrar och inga plusgrader alls på hela vintern. Så har det inte varit för jag minns som barn hur vi hade gäster i Nikkaluokta över trettonhelgen och hur regndropparna smattrade mot rutan. Jag har också ett annat riktmärke och det är när snön kommer för att stanna. Datumet är 27 oktober och hittills är det bara en gång som vi inte haft snö då! Under de år vi bodde i Uppsala -85 till -90 så hade vi ordentliga vintrar med både snö och minusgrader. Så uppenbarligen är ett mannaminne kortare än 20 år tillbaks i tiden i alla fall.

Jag minns också när jag som 7-åring satt och tittade på Sveriges magasin, i väntan på John Blund, då de pratade om grön jul. Jag skrattade högt och tyckte att de var ena stollar för julen är ju mitt i vintern - i alla fall här i Kiruna :) De visade också en bild på en julgran som stod på en grön gräsmatta vilket var rent skrattretande i min värld.

Så har vi de här med snökaos. Jag hörde i ett nyhetsinslag i veckan att militären fått rycka ut för att skotta fram en bangård, kan ha varit Nässjö, för att få igång trafiken igen. Vilket är bra att man har de som mål, men i samma reportage sa man också lite mer generat att ja det här borde vi få att fungera bättre för i norra Sverige är det snö varje år och den lyckas man ju få bort från spåren. Jag fick mig ett gott skratt också när min syster berättade att hon ropat på sin dotter för att hon skulle se på tv:n vilket snökaos det var, hennes svar till sin mor blev: -tss, dom försöker bara göra en grej av det :) Ja inte imponerar ett snöfall i södra Sverige på Kirunaungar i alla fall.

För att nu knyta ihop mina funderingar om vädret så känns de här med globala uppvärmningen med två grader väldigt långt borta för minus 40,4 grader eller minus 38,4 grader är svinkallt vilket som...





En varm rapport från Ylva i stugvärmen!

Naturen- en faktor att räkna med!



I dagens tidning kan man läsa om fyra unga killar i 22-års åldern från Sala-trakten begav sig framåt i Guds namn mot toppen... -eller visst ja det var ju Charles Rabbot som gjorde de för dryga 100 år sen, begav sig framåt i Guds namn alltså. Få se vart var jag... Jo De här unga killarna som hade bestämt sig för att bestiga toppen den Östra leden. För er som då inte vet vad Östra leden innebär kan jag berätta att den leden går uppför Jökelbäcken över Björlings glaciär och fram till bergväggen där man har en sträcka på ett par hundra trehundra meter eller så att klättra. Med andra ord rätt så luftigt. Inte att rekomendera för de som lider av svindel. Bara anmarschen fram till bergväggen tar sina modiga timmar. Det är en rätt rejäl stigning upp till Björlings glaciär innan man ens är framme vid bergväggen. Väl framme bestämmer sig två av dom att vända om och de andra två påbörjar sin klättring vid en rätt sen tidpunkt på dagen.

Så händer det som inte får hända, plötsligt blir det lite sämre sikt och grabbarna klättrar på fel ställe och en av dom störtar. Eftersom dom är sammanknutna drar kille nummer ett med sig kille nummer två i fallet - ett fall på ca 175 m. Mirakulöst nog överlever dom störtningen och något mörbultade och omskakde finner dom en en liten klippa att söka skydd under. Men på den här platsen finns ingen mobiltäckning så de kan inte meddela vad som hänt. Killarna som vände om tror ju att grabbsen nåt toppstugan för att övernatta där - men så är icke fallet. Efter en kylig natt lyckas killarna ta sig till en punkt där mobilerna har täckning och de larmar fjällräddningen. Men på grund av de dåliga vädret kunde inte helikoptern bara dra iväg så där utan fick avvakta tills en glugg uppstod i molntäcket innan de kunde komma till undsättning.

Jag ställer mig då frågan:
Hur kommer det sig att sådana här incidenter händer??
Jag som bor i dessa fjällområden vet att vintern är en mycket tuff period utan att man ens ska ut och klättra på nå fjäll. Jag vet att vädret skifter snabbt. Jag vet att det blir mörkt ganska tidigt och jag vet defitivt vad som krävs av mig för en bestigning av Kebnekaise. Jag får känslan av att man underskattar naturens villkor och att man underskattar den information man kan få om förutsättningar och villkor om man kontaktar de fjällanläggningar som finns i närområdet. Vad gör att man tror att man vet bättre själv??? Hur ska man göra för att vara så säker som möjligt?? Hur undviker man incidenter och olyckor?? Jag undrar också hur mycket en sån här räddningsinsats kostar. Självklart att om man räddar liv så är det värt det - men hade man genom ett annat tänk eller handhavande kunnat undvika olyckan??

Jag säger inte att de här grabbarna inte kollat upp saker och ting för de vet jag ingenting om. Men man SKA veta att man är bortanför mobiltelefonens räckvidd, att man är en liten prick bland de höga häftiga fjällen, att en snöstorm kan vara lika med döden.

Med dessa tankens ord vill jag ändå hälsa dig välkommen till vår makalösa fjällvärld. Jag älskar den, vår enormt storslagna fjällvärld och jag älskar att naturen är en faktor att räkna med. Jag älskar vädrets makt och att vi människor faktiskt inte kan bestämma över vädret. Det är så häftigt: naturen-en faktor att räkna med! 


Jag ÄR helt 100...

Så var det dags igen, att få höra begreppet halv-same. Det hinner fara 1000 tankar genom huvudet varje gång jag hör någon använda det uttrycket. Tanke nummer ett: vilken halva av mig är same? Underkroppen, överkroppen, högerarmen, vänsterarmen, insidan, utsidan... Jag har inte klurat ut det ännu. Nästa tanke är om jag då är halv-same så är jag alltså halv-svensk. Men det begreppet existerar inte ens. Varför kan man undra. Är det för att svenskar inte är halvdanna utan dom är hela rakt igenom?? Jamen tänk dig själv om jag nästa gång i något sammanhang presenterar mig så här: -Hej, jag heter Ylva Sarri och jag är halv-svensk... Jag tror vederbörande skulle ha en något undrande min. Eller vad tror du??

Så kommer tredje tanken. När jag är utomlands och någon frågar om min nationalitet ska jag då svara halv-svensk? Fjärde tanken är hur är man när man är halv, Vad betyder att man är halv?? Hur blir det med min kusins barnbarn som uppenbarligen är samiska mulatter - vad är dom för något då?? Så där fortsätter tankarna i rasande takt genom mitt huvud. Som en kula i ett flipperspel hinner tanken liksom kulan nudda så många komponeneter som reagerar alla på olika sätt.

Vi samer är lika vitt väsensskilda som alla andra folkslag. Dvs vi har olika yrken i olika branscher, vi har olika intressen och tycker därför om att göra olika saker. Vi äter olika maträtter. En del vill jojka medan andra föredrar att lyssna på hårdrock. Vi har olika intresse av att lära oss vår samiska historia på samma sätt som exempelvis svenskar är lockade av att läsa allt om alla gamla svenska kungar och den svenska historien. En del vill bo i storstan och andra vill bo i glesbygd. En del gillar bio andra gillar mysiga hemmakvällar. Ja ni ser jag kan fortsätta att göra listan hur lång som helst. Det som dock förenar oss är att vi är samer och vill vara det. Vi vill identifiera oss som samer. Vare sig vi kan samiska eller inte, har renar eller inte, har samedräkt eller inte osv.

Jag menar å det bestämdaste att jag ÄR HEL rakt igenom. Jag är en äkta same som bor i Sverige och jag har svensk nationalitet med samisk identitet. Jag är jag helt enkelt och jag är stolt över hela mig precis för den jag är.

Rapport från Ylva - helt 100!

Liknande inlägg