En stor del av deltagarna här i Busan har varit på resa över helgen till Seoul och ända fram till gränsen mot Nordkorea. Vi var ca 800 pers som skulle iväg. Snacka om logistik. För det första bussade man oss ca en timme till Ulsan där man chartrat ett tåg för oss som skulle ta oss de 40 milen upp till Seoul genom ett mycket böljande och småbergigt landskap. Säkert väl så vackert, men tyvärr så blev vi återigen grymt medvetna om den dåliga luften så i ett disigt töcken raderas horisonten ut.

 

När vi anlände till Seoul hade vi 16 st numrerade bussar som väntade oss. Men för att göra det hela lite mer hanterligt hade man delat gruppen i två delar så våra sju bussar rullade mot Dorosan och den demilitäriserade zonen medan de andra sju bussarna rullade till Imjingak. Efter ett tag märktes det att vi närmade oss gränsen eftersom ett nytt inslag bestående av stängsel, med taggtråd försedda med bemannade vaktposter dök upp längs vår rutt. Väl framme blev bussarna anvisade parkeringsplats i militärisk ordning och vi blev mottagna med pompa och ståt med arméns orkester på plats inne i visningssalen, där gigantiska panoramafönster vätte norrut mot Nordkorea. Mycket märkligt att sitta där och titta ut över världens mest slutna land. Man kan ju inte låta bli att undra vad som pågår där inne och hur människorna har det...

 

Efter en genomgång och visning av bildspel av vad som kunde ses där långt borta fick vi gå ut och kika i de betalningsbara kikarna som fanns längs med murkrönet. Men det var absolut förbjudet att fota där vid "fronten". Man var tvungen att backa bak 20 m - men hur tusan ska man ens kunna få med en liten husprick på sina bilder vare sig man står framme vid muren och försöker fota eller 20 m längre bak det begriper inte jag. Dom där små husprickarna man kunde skymta långt bort i diset var ju inte så mycket att fota egentligen. Men man vet ju aldrig om vi kanske kunde lyckas få med någon militärisk superhemlighet  på de där 20 metrarna :)

 

Sju bussar ja det betydde att vi var närmare 400 pers på vardera platsen. På vår färd tillbaka mot Seoul och vår väntande middag där skulle vi möttas upp på vägen. Så långt så väl. Men en lördag på väg in mot centrala Seoul - en stad på 10 milj och totalt 19 miljoner med kranskommuner (om det nu kan heta så i Sydkorea) kan det ju inte annat än bli stopp och bilköer... Jag hann inte mer än tänka så innan jag insåg att vår konvoj har poliseskort av minst två poliser på motorcyklar som kör fram och tillbaka och med jämna mellanrum stoppar upp trafiken i tre av motorvägens åtminstone 4 körfält för att vår cortege skulle kunna rulla på utan stopp.

 

När vi kom av motorvägen så bara allt fortsatte. Vi rullade förbi varenda korsning och sväng, där stod dom i sina gula reflexjackor och stoppade övrig trafik så vi körde på mot rött likaväl som grönt och på utsatt tid rullade vi in till våra värdar och middagen i tid. Det är vad jag kan kalla service. Å antagligen once time in the life! Lite häftigt erkänner jag att det var att få vara den som bara gled fram obehindrat genom stadens alla gator!