Osökt kommer jag in på stroferna ur en sång av Arja Saijonmaa: "Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket..." och jag har bara att hålla med. Det är så lätt att glömma bort hur underbart det kan vara och att ta livet för givet.

 

Men en morgon som denna när jag sitter med mitt morgonte på altanens trappa och blickar ut över fjärden. Tidig morgon är det så de enda ljud som hörs är fåglarnas kvitter och en skatas kraxande, lite kluckande vågskvalp och en och annan morgontidig humlas surrande. Annars är det tyst. Morgonsolens strålar glittrar i vattnet och vassen vajar helt sakta i den varma, svaga morgonbrisen. Doften från de daggvåta nässlorna är knapp märkbar och här och var fladdrar en sömnig blekgul nässelfjäril. Tänk bara att allt får vara så outsägligt vackert och stilla och att jag får vara här och nu. det finns alltför många människor som inte kan se allt det vackra runt omkring oss. En del väljer givetvis frivilligt bort att se naturen och livet som sjuder i de lummiga sommarskogarna, medan andra inte ens har någon möjlighet att se något hur mycket dom än skulle vilja. Nä jag är glad åt att jag får se och att jag kan känna det fuktiga gräset under mina nakna fötter och få kunna glädjas och njuta av allt det vackra.

 

Jag vill helt enkelt "Tacka livet, som gett mig så mycket!