Återigen har jag haft nöjet att färdas bland våra högsta fjäll i vårt land. Efter några dagars idogt snöande äntrade vi skotern och begav oss iväg. Vår färd gick genom ett sago-landskap där alla snötyngda grenar böjer sig djupt mot marken. Allt är så stilla och lugnt. Några älgar ligger invid vår färdväg och borta på sluttningen syns ett gäng snöiga renar. En dag som denna blir det aldrig riktigt ljust då himlen täcks av molnmassor som förebådar om ännu mera snö. När vi närmar oss Ladtjojaure är det bara att knyta åt luhkkans huva ännu hårdare för här är det totalt ospårat. Snön sprutar inte bara över skotern utan även över oss. När vi så passerar ytterligare några bligande älgar och vi stannar till snöigare än värsta snögubben, ångrar jag nästan att jag kliver av skotern, ty när jag tar steget ut i snön och sjunker ner och har skoterns fotsteg i midjehöjd inser jag att det är mer snö än jag tror. Det är bara att bli kvar i snömassorna i den vintersovande skogen medan Peter får spåra. Även om man får slita lite ont och det inte är helt lätt att ta sig fram genom dessa enorma snömassor i ett midvinter landskap är det helt fantastiskt i alla fall. Efter att jag räknat till 28 älgar tappar jag räkningen. Bara runt fjällstationen syntes fyra-fem grupper med mellan 5-8 älgar i varje grupp. Snacka om älgsafari! Stora imponerande djur med långa ben för att klara snödjupet - ändå får dom pulsa fram med snön ända upp över magen. Här finns snö i massor!!