För många år sen hade jag min vackra spirande blomsteräng. En blomsterprakt som sällan går att skåda och med regnbågens alla färger. Den vackraste för mig. Så en dag fick jag en udda blomma till min blomsteräng. En ros i min trädgård. En spirande vacker ros, men oj så svår liten blomma. Jag ville inte annat än att vårda den ömt och ge den förutsättningar för att växa, bli stor och ståtlig. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag vattnade, jag ansade, jag gödslade. Men en ros är inte lätt att vårda. En ros är vacker och drar åt sig mycket oönskat. En ros får lätt löss och ohyra. En ros måste skyddas. En ros måste vaktas. Men lika fullt när man för en stund vänder ryggen till har vinden ändrat riktning och det man trodde var en sunnanvind visar sig vara en iskall nordan. En ros är full av taggar. Taggar för att skydda sig, men somliga av rosens egna taggar var inte av godo utan skadade sig själv. Taggar som rispade och sargade. Det är inte lätt att få en skadad taggig ros att bli hel igen. Jag gjorde så gott jag kunde. Men rosen behövde starkare gödsel än vad jag hade i mitt förråd. En dag var vi tvugna att gräva upp den lilla rosen för att flytta henne. Det är många år sen och jag vet att rosen på något vis överlevde och växte upp. Jag kan inte låta bli att undra hur den lilla rosen har det idag. Finns det någon som inte river sig på alla dina taggar? Finns det en spalje att luta sig mot? Finns det någon som ger näring så du kan visa all din prakt? Lycka till lilla ros. Låt inte frosten nypa dig alltför hårt.
