Det är då man möter det okända landskapet under vattenytan. Isen ligger som ett blankt fönsterglas och låter oss uppleva det okända landskapet. Vi kan se alla de slippriga stenarna i varierande storlekar, gamla träbitar, några benpipor från någon av hundarnas älgskånkar. När det blir lite djupare under oss kommer sjögräset som böljar under isen av vattnets rörelser och rätt vad det är kan vi se någon liten fisk pila förbi inunder oss. Det är både vackert och lite läskigt att åka på isen.

Det är också här och nu som man verkligen förstår begreppet att det sjunger om isen. Både av våra skridskoskär ovanpå likaväl som när det bildas sprickor i den av våra rörelser ovanpå. Visst då tar hjärtat ett skutt i bröstet på en och snabbt rör man sig närmare stranden tills man inser att den håller trots att det knakar lite i den.

Men lika underbart som att uppleva landskapet där under vattenytan är känslan av att själv få glida fram över den blanka mörka isen. Känna fartvinden mot kinderna och möjligen göra några tafatta piruetter. Kanske lyser en lågt stående höstsol på himlen och gör landskapet omkring oss om möjligt ännu mer magiskt. Åtskilliga är det timmar vi tillbringat på isen genom åren. Dag har blivit kväll och ibland har vi haft fullmånen som lyst och gjort det möjligt för oss att fortsätta med vår lek på isen i nattmörkret.