I morse när jag promenerade till jobbet och kände kylan i ansiktet kunde jag inte låta bil att sända en tanke till det tsunamindrabbade Japan. Än så länge kan vi inte se eller ens förstå hela konsekvensen av den här jordbävningen. Om vi här hemma i Sverige någonsin kan förstå vad det egentligen innebär att bli av med grundförutsättningarna av vad trygghet står för: ett hem, en familj, vänner, jobb, mat. Ännu vet man heller inte hur många som omkommit och om familjer har hittat igen varandra.

En annan konsekvens av tsunamin har blivit den katastrofala kärnkraftsolyckan i Fukushima. I varenda nyhetssändning är det huvudnyheten och givetvis ska det väl vara så eftersom vår jord blir förgiftad av de radioaktiva utsläppen och det får konsekvenser som vi inte har en aning om. Människor i dessa omgivningar kan alltså inte vara ute och promenera till jobbet – om det ens har något jobb kvar att promenera till eftersom jobbet kanske också är bortspolat av tsunamin-vågen.

Jag kan inte annat än känna ödmjuk tacksamhet att jag faktiskt kan vandra vägen fram till en arbetsplats som finns kvar där jag lämnade den igår, utan att behöva vara rädd för radioaktivitet, medan morgonsolens strålar gör snön så gnistrande vit.