En fridfull oas...

Härom dagen var jag vid min fars grav i Poikkijärvi. En sådan vidunderligt speciell plats... En "skogskyrkogård" på en udde i Tornälven. Med lingonriset som stryker mot kanten av gravstenarna, de höga tallarna och långt där nere glittrar vattnet från viken. Tänk att få vara där och se hela det vackra senariot med en härligt varm sommarvind smekande mot kinden. Inte konstigt att man bara rätt och slätt sätter sig ner för att ta in allt som finns runt omkring en av total vilande frid. Jag kan inte tänka mig en bättre sista viloplats för de som levt större delen av sitt liv i fjällen med de knotiga fjällbjörkarna och de brusande jokkarna, de långa ljusa sommarnätterna och de hårda vinterstormarna. Allt finns liksom med här. Efter en stund ser jag att någon lagt ett hjärta av små stenar mellan pappas och farmor & farfars gravstenar. Mina tankar går till jojken. För många samer är det värre att inte bli jojkad och leva än att vara död och bli jojkad, för så länge man är jojkad är man levande i minnet. På något vis blev det här hjärtat med sina små ljusa stenar mot den mörka myllan en tyst och ordlös jojk - men den sa så mycket ändå.

Mitt i livets framfart är det viktigt att stanna upp se sig omkring och att vara lite lyhörd för evigheten som finns där runt omkring oss. Har lagt på minnet en fras från en film för länge sedan: "-  Det är väldigt kort tid vi lever med tanke på hur länge vi är döda..." Så med dom orden vill jag bara avslutningsvis säga att glöm inte bort att leva här och nu och att vara närvarande.


Liknande inlägg

Kommentera här: