Emellanåt är det nyttigt att stanna upp mitt i vardagsruschen och faktiskt släppa irritationen över att min familj runt omkring mig faktiskt inte gör som jag tycker eller som jag tänker. Kanske är inte heller alltid mitt sätt det bästa. Jag har det egentligen rätt privilegierat med en familj där mina ungdomar faktiskt är friska och även fungerar högst normalt i regel, även utifrån allmänhetens ögon sett. Men eftersom det är högst normalt är det så lätt att bli fartblind och kanske irritera sig i onödan, eller kanske ändå inte. Det är nog nödvändigt att irritera sig lite grann. En mammas hopplösa uppgift.

Men i många hem finns det barn och ungdomar som inte är som andra. Många gånger kan det synas i form av olika fysiska handikapp. Å det är okej för oss andra eftersom det är lätt att ta på och det har sin naturliga förklaring till att man är annorlunda. Men hos många barn och ungdomar syns inte det annorlunda, vilket gör att vi runtomkring, som inte ser och inte förstår, säkert kan vara otroligt snar på att döma. Vi kan se och uppfatta att signalen är fel, men mer än det ser vi inte utan säkerligen kan vi istället tänka en massa dumma saker och därmed gjort en bedömning om hur ”onormalt” detta barn ter sig. Givetvis förstår jag att det många gånger beror på okunskap och kanske ibland rädsla. Vi som inte har barn som faller utanför mönstret kan förstås aldrig förstå eller ens ana hur det kan vara och vilken kamp dessa föräldrar ständigt har för att föra sitt barns talan och strävan efter att få den adekvata hjälp som man borde ha rätt till. Rätt för att någonstans ändå få vara ”bara” förälder och få lov att irritera sig på högst normala situationer.

Det är då mitt hjärta gör en liten volt i mitt bröst och jag känner mig ödmjukt tacksam över att jag i mitt liv och med min familj har det rätt bra, men inte med mindre än att jag vill lyfta alla föräldrar som för en osynlig kamp, både mot skolor och annat såsom mina och andras fördomar om hur saker och ting borde vara. En stor eloge till er alla i vardagskampen!