Det är lördagen före 4 advent. Klockan är bara lite över sju och det är mörkt ännu i ett par timmar till. Matsäcken är packad och vi förbereder oss för en lång dag ute. Månen hänger som en halv citronskiva på den mörka himlen och man kan knappt ana fjällens siluetter mot den mörka himlen. Så på ett givet tecken beger vi oss iväg. Fyra skotrar som styr kosan från Nikkaluokta och rakt västerut. Eftersom hösten har varit lång med lite snö har renarna blivit kvar extra länge uppe till fjälls, men nu är det dags att sätta igång flyttningen östeurut mot vinterbetslanden. På vår väg genom Ladtjovaggi kör vi förbi fyra älgar som blir skrämda av vår framfart - men så har dom inte mött en levandes själ på flera månader. Emellertid stannar de strax upp och bligar nyfiket efter oss och fortsätter sitt betande. När vi passerat Kebnekaise fjällstation, som vid den här tiden ligger öde, har det nästan ljusnat helt och det blir det dags för första stoppet. Gubbarna plockar fram sina kikare och spanar vant efter röelser på fjällslutningarna, men ännu så länge syns inga renar. Men bara en bit längre fram får vi syn på första skocken. En av skotrarna svänger upp runt skocken och på ett givet tecken skuttar hunden av skotern, där han vant balanserar på sitsen bakom föraren, för att hjälpa till att få renarna att påbörja sin vandring. Vi fortsätter ytterligare en bit framåt och samlar ihop fler småskockar innan vi tror oss ha fått med allihop. Ytterligare en skoter har anslutit så med fem maskiner och två hundar har vi en rätt bra styrka för att hålla ihop hjorden och få den att vandra Österut. Eftersom det varit lite snö har renarna kunnat beta bra och är i fin trim. När vi stannar till vid ett krön får vi en överblick över vår lilla hjord och jag kan inte tänka mig något som är så vackert som de långa leden där renarna vandrar frammåt i rad efter varandra. Det ser ut som små ringlande ormar över fjällvidderna. Det är så vackert alltihop, fjällen, snön, polarnattshimlen, halvmånen och inte minst renarna. Det är som en sång i mitt hjärta som aldrig tar slut!!
Vår färd går avsevärt mycket långsammare nu. Det är renarna som bestämmer takten och det är ju trots allt ett par mil som vi ska färdas idag. Hundarna verkar ha hur mycket krafter som helst där de skuttar efter renarna i snön. Vädret är så fantastiskt, lagomt kallt och klart. Att det är klart gör att det blir mycket ljusare också. Dagarna är ju tillräckligt korta som dom är när man är ute på fjället. Renhjorden flyter fram över sluttningarna och allt går bra. När vi har passerat Savvovaggi ska vi upp för ett litet pass innan vi har den sista sträckan att tillryggalägga. Där möter vi dimman. Med ens blir det svårare att urskilja allt. Vi har lite bråttom nu också för att komma fram innan det blir alltför mörkt. Det är också ganska steningt att färdas här. Men som tur är underlättar dagens teknik arbetet för oss. Gps:erna kommer fram ur skoteroverallens fickor och vi når östra stranden av Urtijaure lagom när det skymmer på. Då är det riktigt gott at ta fram den medhavda matsäcken varm choklad och laxmacka. Mums! Med lite mat i magen känns allt riktigt bra. Eftersom det fortfarande är så lite snö på fjället är bästa sättet att ta sig hem är via Savvovaggi så vi styr åter kosan tillbaka västerut. Det har blivit helt mörkt igen innan vi når Savvovaggi och vi kan leta oss ner till Ladtjodalen. När vi slutligen är hemma igen kan vi summera dagen med nästan 9 timmar på skotern har vi lagt ca tio mil bakom oss. Det är vad jag kallar dagstur. Eftersom det här är årets premiärtur för mig på skotern vet jag också att imorgon när jag vaknar kommer jag känna av flera av mina muskler. Men det är det värt!
Ylva rapporterar om en sagolik tur i våra vackra fjäll.