Bröllopstider
Det är nu 2½ år sen vi gifte oss. För mig är det en alldeles speciell dag. Eller egentligen hela processen med förberedelser och allt. Det började faktiskt med ett sms på skärtorsdagen då för 3 år sen. Jag minns inte riktigt hur jag formulerade mig - men Peters svar minns jag alldeles särskilt tydligt; "Närmare ett frieri än så här kan man inte komma va?..." Å precis så var det. Där satte våra bröllopsplaner fart. Vårt beslut blev att vi gifter oss i september på fjället, vi två. Men visst var det förberedelser innan för oss också. Vi bestämde oss för att ha en fin middag på Kebnekaise fjällstation, så en dag i juni knallade vi upp till Kebnekaise och träffade kocken och även föreståndarparet på Kebnekaise. Menyn bestämdes, ripa till förrätt, reninnanlår till varmrätt och hjortron till efterrätt. Rum bokades och så var vår bröllopskarusell igång. Ring skulle väljas och graveras, tyg till kolten skulle handlas - för nog ville jag väldigt gärna ha en ny kolt och när jag ändå var igång med den så ville jag ha en ny sjal också - en med ganska mycket vitt i och den skulle fransas. Även om vi skulle vigas på fjället så visst ville jag ha en brudbukett också. I september är det mycket höstfärger så jag ville gärna ha en vacker bukett med mycket färg i. Jag skaffade också nya skor. Men skobanden var väl beprövade så dom fick bli desamma.
Så kom helgen vi väntat på. Peter och jag vandrade upp till fjällstationen på fredagen. Koltarna och en del av råvarorna hade vi redan skickat upp med helikoptern på morgonen. En gråmulen dag med lite regn - men så vacker med alla de fantastiska höstfärgerna. Lördagmorgon kommer och dimman ligger i backen och regnet strilar. Det är vår bröllopsdag så vi tappar inte modet. Vi vet att vi kommer att gifta oss och vart det blir vet vi inte riktigt. Morgonhelikoptern kommer och med den kommer prästen och min brudbukett. En av tjejerna i personalen, Maria hjälper mig med min frisyr. Å reslutatet - ja bedöm själv men jag kände mig som en prinsessa. När vi så gott som trott att det blir nog en vigsel inne så avtar regnet och dimman lättar. Sagt och gjort jag ringer efter helikoptern och piloten Martin lovar att komma inom 15 min. Från att ha varit helt lugnt och stilla hela dagen och på grund av vädret sköt vi tidpunkten frammåt blev det plötsligt fart. Mina händer skakade lätt när jag skulle fästa rosen på Peters kolt. Det var inte nervositet utan en reaktion på att vi äntligen skulle iväg.
Så flög vi till vår plats på Tarfalapakte mitt i Ladtjovagge. Nysnö på fjällen å de högsta topparna höljd i dimma. Men vackrare än så kunde det sannerligen inte bli. Inte hade vi stort bröllopsfölje - men en så vacker och fin stund och den var vår. När vi kom tillbaka till fjällstationen hade personalen verkligen dukat vackert i farfarsrummet och elden sprakade i öppna spisen och allteftersom tiden led sänkte sig septembermörkret utanför förnstret och JAG var världens vackraste och lyckligaste brud... Å precis så här tror jag att det var för kronprinsessan också!
skriven
Ylva, vilket romantiskt och vackert bröllop du beskriver både i text och bild!