YlvaS

Vad kan vara bättre än att vara på fjället en dag som denna? Solen strålar från en princip klarblå himmel medan den svaga vinden bara känns uppfriskande. Vi kör ut över sjön för att sedan leta oss upp på fjället vid Porraskårsa  och genast när vi är uppe ser vi att snön liksom lever. Först ser man ingenting men rätt vad det är ser vi att det är ripor som springer omkring på slutningarna, som små levande snöbollar. Mellan varven tar det sig en flygtur kors och tvärs i den rätt branta ravinen. Lite längre bort i slutningen vandrar några renar i sakta mak och stannar för att beta på de små bara fläckarna. När vi känner oss nöjda med att ha betraktat skådespelet kör vi vidare över de vita vidderna. Vi fortsätter att se både ripor och renar.

Det har nu gått en vecka sedan det stora herculesplanet kraschade in i Kebnekaise. Under den här veckan har arbetet med att samla ihop det som finns kvar pågått och man kan lätt konstatera att det ÄR inte gjort i en handvändning. Islagsplatsen är 400 m lodrätt ovanför Rabots glaciär, så att det ligger vrakdelar i en väldig oländig terräng och vida utspritt kan man ju förstå. Eller ändå inte, ja vaddå tänker ni nu. Givetvis så pågår även ett miljöarbete eftersom planet innehöll en ansenlig mängd flygfotogen. Man försöker sanera efter de förutsättnigar som finns. Men hör och häpna en av de som jobbar med sanering säger att vi får väl strö ut bark.... Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Hur i hela fridens dagar tänkte han nu. Strö ut bark på en lodrätt bergvägg med is och snö. Det är som ett skämt. Men dessvärre är det inte det. Dessa förslag som kommit från de som sitter i Stockholm och förstår sig på. Jamen för tusan kom hit och inspektera på plats först så kan man resonera sen om vilken åtgärd som blir bäst!!!

Ni som följer min blogg vet ju att vi haft några intensiva dagar i Nikkaluokta med anledning av kraschen med det norska Hercules planet. Redan under dagen på lördagen visste vi att våra nära och kära hade varit med på Rabots glaciär och funnit både vrakdelar och kvarlevor, vilket påverkade oss alla. Precis som min kusin Erik Sarri säger i reportaget med norska Tv2 så känner vi inte dessa människor som omkommit men på något vis har vi skapat en relation till dom eftersom vi levt så intensivt mitt i alltihop. Vi känner sorg över den tråkiga utgången och sänder en tanke av varmt deltagande till de anhöriga.

Många av oss var närvarande under den presskonferens som hölls under lördagkvällen på övervåningen  i Restaurangen i Nikkaluokta då man kungjorde att uppdrag räddning var avslutat och att ingen i besättningen längre var i livet. När så man där och då utlyste den tysta minuten rann mina tårar och många lämnade rummet märkbart berörda.

Här kommer länken där min kusin Erik så bra sätter ord på det vi alla känner:

http://www.tv2.no/nyheter/innenriks/herculesulykka-erik-sarri-leita-med-livet-som-innsats-3736165.html

Vi har dom här dagarna verkligen fått känna av naturens krafter. Det har varit sån hård blåst i Nikkaluokta så man inte kunnat gå upprätt, tidvis mycket ymnigt snöfall och hur har det då inte varit på fjället där våra nära och kära lett marktrupperna som varit ute och letat efter det försvunna planet.

Det var med något av en ödesmättad känsla som jag la mig i går kväll, med ett ljudinferno utifrån av stormen som tog tag i vårt hus så det knakade i fogarna och takplåten skallrande som om den skulle flyga iväg vilken sekund som helst och det sista jag hörde är ljudet av helikoptrarna, i vår vanligtvis tysta fjälldal, innan jag somnade. Jag vaknade kl 03.24 och kunde inte förstå vad som var så märkligt innan jag insåg att det var stormen som bedarrat och inte ett enda ljud av någon helikopter. Helikoptrarna hade slutat flyga runt halvtvå tiden i natt då det absolut inte gick att se något på grund av mörkret. Men alldeles nyss  hördes återigen det välbekanta ljudet av de stora militärhelikoptrarna på väg ut till fjället igen. Man hittade ju sent igår kväll något som tros vara vrakdelar av herculesplanet och alldeles nyss har sökandet återupptagits. Stormen har bedarrat men det är grått och  väldigt låg molnbas där fjälltopparna ligger insvepta i allt det luddiga grå så hur sikten är kan man ju bara ana. Markpatruller är i alla fall redan på väg ut och man ska söka av ömse sidor av Kebnekaise.

Helt osannolikt kan man tycka att ett jätteplan som en Hercules bara kan försvinna sådär helt och hållet. Å här i våra fjäll. Det är en mycket märklig känsla av overklighet som infunnit sig. Att det kan hända i Himalya är inget konstigt att förstå men här... Å ett plan som är rustat för dessa förhållanden som råder. Men nu har det osannolika hänt återigen.

För många år sen hade jag min vackra spirande blomsteräng. En blomsterprakt som sällan går att skåda och med regnbågens alla färger. Den vackraste för mig. Så en dag fick jag en udda blomma till min blomsteräng. En ros i min trädgård. En spirande vacker ros, men oj så svår liten blomma. Jag ville inte annat än att vårda den ömt och ge den förutsättningar för att växa, bli stor och ståtlig. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag vattnade, jag ansade, jag gödslade. Men en ros är inte lätt att vårda. En ros är vacker och drar åt sig mycket oönskat. En ros får lätt löss och ohyra. En ros måste skyddas. En ros måste vaktas. Men lika fullt när man för en stund vänder ryggen till har vinden ändrat riktning och det man trodde var en sunnanvind visar sig vara en iskall nordan. En ros är full av taggar. Taggar för att skydda sig, men somliga av rosens egna taggar var inte av godo utan skadade sig själv. Taggar som rispade och sargade. Det är inte lätt att få en skadad taggig ros att bli hel igen. Jag gjorde så gott jag kunde. Men rosen behövde starkare gödsel än vad jag hade i mitt förråd. En dag var vi tvugna att gräva upp den lilla rosen för att flytta henne. Det är många år sen och jag vet att rosen på något vis överlevde och växte upp. Jag kan inte låta bli att undra hur den lilla rosen har det idag. Finns det någon som inte river sig på alla dina taggar? Finns det en spalje att luta sig mot? Finns det någon som ger näring så du kan visa all din prakt? Lycka till lilla ros. Låt inte frosten nypa dig alltför hårt.

I måndags var det Sámi álbmotbeaivi - samernas nationaldag 6 februari. Dagen till ära hade min syster Marit, jag och vår gode vän Bruno Wallenström satt ihop ett program med temat "En bild, smak och musikupplevelse" som vi besökte äldreomsorgen med i Kiruna. Vi tänkte att nog ska våra samer som finns på boendena också få ta del av att vi firar nationaldag. Så vi trotsade den stränga kylan på minus 30 och lastade in allt vi behövde vad avsåg klaviatur, förstärkare, bildkanon, dator och inte minst de torkade renköttet, kaffeosten och laibbin - vårt hembakade bröd.

För en tid sedan läste jag en blogg som skrivs av ett flickebarn på 13 år. I stort så skriver hon inte märkvärdigare än andra 13-åringar,  hon känner som många andra 13-åringar, MEN hon är inte som de flesta andra 13-åringar. Nä hon har haft det tuffare än många andra kan man klart konstatera. Å jag som har lätt att bli både rörd och berörd av andra människors öden, satt till slut med tårarna rinnande... Den här flickan miste sin mamma i cancer i somras efter en ganska kort sjukdomsperiod. Inte nog med det, pappan hade dött några år tidigare i en alkoholrelaterad sjukdom och hennes syster omkom i en trafikolycka för ett par år sedan. Hur tusan överlever man???

Flickan har både med ord och bild berättat på ett ganska öppet sätt hur hon upplevde sin mammas insjuknande och hur hon kastades mellan hopp och förtvivlan. Hur hon på barns vis in i det sista hoppades att mamma skulle bli frisk men att cancern var så aggresiv så mammans kropp inte orkade. En av de vackraste bilderna hon tagit var när hon satt och höll sin mamma i handen och bildtexten löd: -Mamma vet nog inte ens om att jag höll hennes hand. Men både bilden och texten förmedlade ett sådant kärleksband som bara finns mellan ett barn och en förälder.

Precis före jul hade emellertid flickan fått besked om att hon skulle få stanna hos den man som mamman gift om sig med och som flickan trots allt har kommit att knyta an till. Jag förstod av hennes inlägg att det här var precis det hon önskade sig. Men vi ska också veta att sen hennes mamma dog har hon inte vetat vad som ska hända med henne. Det har tagit en hel hösttermin innan hon fått besked och det slutgiltiga beviset i form av ett domslut från tingsrätten som kungjorde att det blir han som blir hennes vårdnadshavare. Visst förstår jag att saker och ting måste ha sin tid och att utredningar måste göras - men ibland tycker jag att det kan vara ren tortyr att man ska leva så länge i ovisshet.

Jag vill med det här bara säga att glöm inte bort att ta vara på varandra och visa uppskattning. Vi vet aldrig hur länge vår älskade familj får finnas runt omkring oss.

Ylvas tankar omkring en ödmjukt tacksamhet att min underbara familj finns här och nu!

Vi har nu kommit oss fram till årets sista vecka, och någonstans gör de allra flesta ett bokslut för 2011. Hur det kan se ut och vad det kan betyda för 2012 finns väl lika många varianter som det finns människor.

 

För mig så finns det ett årligen återkommande resultat. Egentligen ser jag det redan tidigt under hösten efter varje månadsrapport, men någonstans är det enklare att intala sig att vi tar nya tag efter årsskiftet för att slå nya höga rekord under 2012. Men vad är det nu jag pratar om? Jo min ambition att träna. I grund och botten är det inte egentligen särskilt höga eller svåra mål att nå som jag sätter upp, men någonstans i hanteringen så hamnar den mellan stolarna. Jag gör några bra insatser varje år och kommer igång och känner mig mycket nöjd och tillfreds med mig själv. Jag går på mina gympapass. Jag har ju själv valt ut vilka jag vill vara med på så det finns inget att säga om det. Även mängden träning styr jag helt över själv. Men plötsligt inträffar något som gör att jag inte kan vara med på ett eller ett par av mina pass. Det är oftast då som det blir så jobbigt att ta tag i det igen. I synnerhet om det exempelvis är just innan påsken med den ledigheten för då kommer mitt logiska resonemang med mig själv in i bilden vilket kan resultera i att då är det ju ingen idé att jag går på bara ett pass nu, jag har ju ändå missat fyra stycken utan vi skippar det här med så tar vi nya tag igen efter ledigheten. Det är med en bergfast övertygelse som jag resonerar fram det här med mig själv och jag känner mig helt nöjd med det. Men ack så lätt det är att lura i sig själv en massa bra övertygelser. Lika ofta som det går bra att ta tag i träningen igen, ja lika lätt är det att det återigen inträffar en massa saker som gör att det faktiskt inte är någon idé att ta tag i det just nu – det är ju snart sommarsemester och då åker vi ju iväg. Så då har jag träffat ett nytt avtal med mig själv om att jag verkligen på allvar ska ta tag i träningen igen när vardagen till hösten sätter igång igen. Under sommar och ledighet kan jag faktiskt göra en massa andra aktiviteter som att cykla, gå och ja till och med vara ute och springa lite lätt. Även om det inte blir riktigt så frekvent som min förhoppning var att det skulle bli så visst lite är jag trots allt i rörelse.

 

Ja allt det här handlar egentligen om prioriteringar. För min del så när jag kommit hem efter jobbet, lagat maten och fått undan disken är det ganska skönt att ta det lite lugnt en stund och med ens så känns det så jobbigt, en hel bergsbestigning av motstånd till att behöva byta om och bege sig ut igen. Lika väl vet jag att om jag bara förmår mig att komma mig utanför dörren så känns det med ens mycket bättre och tröttheten som fanns försvinner relativt fort.

 

Det är så det är med livet och nu står jag här i årets sista vecka och med bokslutet av mina träningsinsatser för 2011. Jag hyser en stor förhoppning om att 2012 års resultat ska förbättras något!

 

Ylva rapporterar direkt ur verkligheten.

Det är lördagen före 4 advent. Klockan är bara lite över sju och det är mörkt ännu i ett par timmar till. Matsäcken är packad och vi förbereder oss för en lång dag ute. Månen hänger som en halv citronskiva på den mörka himlen och man kan knappt ana fjällens siluetter mot den mörka himlen. Så på ett givet tecken beger vi oss iväg. Fyra skotrar som styr kosan från Nikkaluokta och rakt västerut. Eftersom hösten har varit lång med lite snö har renarna blivit kvar extra länge uppe till fjälls, men nu är det dags att sätta igång flyttningen östeurut mot vinterbetslanden. På vår väg genom Ladtjovaggi kör vi förbi fyra älgar som blir skrämda av vår framfart - men så har dom inte mött en levandes själ på flera månader. Emellertid stannar de strax upp och bligar nyfiket efter oss och fortsätter sitt betande. När vi passerat Kebnekaise fjällstation, som vid den här tiden ligger öde, har det nästan ljusnat helt och det blir det dags för första stoppet. Gubbarna plockar fram sina kikare och spanar vant efter röelser på fjällslutningarna, men ännu så länge syns inga renar. Men bara en bit längre fram får vi syn på första skocken. En av skotrarna svänger upp runt skocken och på ett givet tecken skuttar hunden av skotern, där han vant balanserar på sitsen bakom föraren, för att hjälpa till att få renarna att påbörja sin vandring. Vi fortsätter ytterligare en bit framåt och samlar ihop fler småskockar innan vi tror oss ha fått med allihop. Ytterligare en skoter har anslutit så med fem maskiner och två hundar har vi en rätt bra styrka för att hålla ihop hjorden och få den att vandra Österut. Eftersom det varit lite snö har renarna kunnat beta bra och är i fin trim. När vi stannar till vid ett krön får vi en överblick över vår lilla hjord och jag kan inte tänka mig något som är så vackert som de långa leden där renarna vandrar frammåt i rad efter varandra. Det ser ut som små ringlande ormar över fjällvidderna. Det är så vackert alltihop, fjällen, snön, polarnattshimlen, halvmånen och inte minst renarna. Det är som en sång i mitt hjärta som aldrig tar slut!!

Men det ser inte riktigt ut som när guldrushen var som störst i Amerika med, folk som slogs för att komma först åt inmutningar längs med vattendragen. Där diverse vaskningsanläggningar uppfördes... Nä för här är det inte guldvaskningar i strömmande vatten som är på tapeten utan nu ska våra fjäll och marker perforeras med undersökningsborrhål. Aldrig förr har så många ansökningstillstånd lämnats in för provborrningar i våra marker här i Kiruna kommun och övriga Norrbotten. Jag tror vi för stunden tar och tittar lite närmare på den gruva som just tagits i bruk i Kaunisvaara strax norr om Pajala nära finska gänsen. Under de stora myrarna är det Northland Resources, ett europeiskt företag som har erhållit brytningstillstånd, och som förser sig med vinsterna. Det är helt otroligt att man har en garanti på en malmkropp på 350 miljoner ton och brytning i 25 år. Det är ju heeelt fantastsikt att man kan skapa så många arbetstillfällen och dess kringeffekter för Pajala och Tornedalen. Eftersom det är myrmark måste ju området avvattnas, så måste ju nya vägar byggas för infrastrukturen. Kanonbra massor av jobb!