I dessa dagar är förberedlesrna i full gång för Stockholm pride festival - hatad och älskad och som sätter så mycket känslor och tyckande i gungning.

 

Att världen är full av kärlek kan vi ju alla hålla med om. Kärleken till mina barn som är den mest villkorslösa kärlek jag någonsin upplevt. Nåde den som kröker ett hår av ondo på mina älskade barn. En kärlek som är så oövevinnerligt stark. Men också kärleken till mina föräldrar är också ganska villkorslös. Som barn är man beredd att försvara och släta över -men det är väl just det som är kärlekens spelregler. Den bara finns som där. Å andra sidan när föräldrarna blir gamla och skröpliga vem om inte jag, är den som borde finnas till på de sätt som jag med min förmåga besitter? Och vem skulle ta kampen för att se till att de får den omsorg och omvårdnad som behövs om inte jag och mina syskon?? Oavsett hur det är så tror jag aldrig min mor och far någonsin slutat älska mig eller mina syskon så där villkorslöst som jag älskar mina barn.

 

Eller den första förälskelsen som väldigt ung, så där som man blir alldeles pirrig i kroppen och helt knäsvag om han just råkade titta åt mitt håll. Sanningen var nog den att det var nog inte ens troligt att han visste att jag fanns där. Nä en barnslig förälskelse men med så mycket kärlek så hälften kunnat vara nog. Jag tror att de allra flesta av oss känner igen oss i beskrivningen. Men den var också fläckfri i all sin överväldigande enkelhet.

 

Med åren har jag också bara fått det ännu starkare befäst att man kan ge så mycket kärlek till så många på så olika sätt. 

 

Men så kommer vi till den här delen av kärleken som man delar med sin älskade, man eller kvinna. Plötsligt blir det en rätt för andra människor att tycka en massa, inte bara i det tysta utan somligt ska diskuteras offentligt. Inte nog med det utan det ska bedömas: - Är deras kärlek äkta? Men hon som är så mycket äldre? Nog kan han få något bättre. Hur kan han älska henne som hon ser ut? Vad ser hon hos honom förmodligen är det bara pengar! Ja ni känner igen det. Kommentarer i all oändlighet. Varför yppar vi ens oss om andra människor? I somliga fall tror jag att det är ett uttryck av vårt eget tillkortakommande och ett sätt att framställa sig själv i en bättre dager. I själva verket vet vi ingenting om deras kärlek och har ingen anledning att överhuvudtaget kommentera den.

 

Så har vi nästa lilla kråka och den är nog inte så liten den. Det är om någon råkar fatta tycke för någon av samma kön. Jag kan bara säga att nog ska det vara gode tufft för att bli mer granskad, uthängd, bedömd och utdömd kan man nog inte bli. Jag kan inte förstå vem som ger oss rätt att döma att den kärleken inte är okej. Det allra viktigaste är väl ändå att kärleken mellan två människor är uppriktig och ingen kommer till skada. En vanlig kommentar är att bara dom låter bli mig så, men likaväl som att jag inte blir förälskad i varenda man jag möter så kan väl inte heller dessa vara "ute efter" varenda kotte. 

 

Oavsett vad du eller jag tycker så förekommer även den här delen av kärlek och det kan vi inte göra något åt, nä jag skulle snarare vilja hylla kärleken. För vad kan vara vackrare än två människor som älskar varandra, innerligt och ärligt och gör varandra lyckliga?

 

Inte vet då jag och med vilken rätt skulle jag kunna döma?