Jag tänder ett ljus

Du ligger så fridfullt och stilla. Ögonen är slutna och du ser ut att sova. Det onda inom dej kan inte längre göra dej illa. Du finns på en annan plats nu och det är bara ditt tunna, sjuka gamla skal som finns kvar här nu. Men en sak är säker att du lämnar ett tomrum hos oss som finns kvar.
 
Under din krafts levnadsdagar var du en färgrik och stark kvinna. Du är född och uppvuxen i de nordligaste av våra fjäll och vart du än befunnit dej så har dina resor alltid fört dig tillbaka hem. Du har följt dina egna stigar och din vandring här på jorden blev både lång och innehållsrik. Med dina många, långa resor hit och dit i världen var du före i tiden. Idag höjer ingen på ögonbrynet när någon rest långt. Men då när du började med dina resor var det inte särskilt många som reste till alla dessa främmande platser så långt bort.
 
Du har med tydlighet vetat vad du velat och du har med din vilja av järn tagit dig fram.
Även när orken blev sämre och åldern började ta ut sin rätt drev din vilja att ta dig fram eftersom du ville vara med. Jag måste bara le när du som 89-åring for från den ena studenten till den andra för bevars du måste uppvakta dem alla, de är ju dina syskons barnbarn och familjen har alltid varit viktig för dej. Eller när du huxflux dyker upp i Vålådalen på flickornas konfirmation. Du var 90 fyllda och du har sett till att ta dig hela den långa vägen från Kiruna och så får vi bara syn på dej där vid kyrkan. Det är få 90-åringar förunnat att vara så starka och drivna för att organisera en sådan resa. 
 
Men nu efter 93 år är din långa vandring här på jorden över och även om våra tårar trillar över kinderna vet vi att du har det bätre nu och du får vandra vidare. Din tid hos oss här är över, men minnena har vi kvar. Jag tänder ett ljus i den mörka augustikvällen å låter det brinna...
 
Vuoinnastan ráfin - vila i frid kära faster