Det kom en fågel som satte sig på fönsterbläcket och tittade på mig genom fönstret. Jag kunde inte låta bli att hajja till och tanken flög genom huvudet: -Men vad har nu hänt?? Inte kunde jag förstå eller ens drömma om att den vackra lilla fågeln med sina sorgsna mörka ögon kunde bära med sig ett sorgens budskap. Den satt där å vickade på sitt lilla huvud än åt ena sidan, än åt andra sidan. Så här på nära håll syntes den vackra skimrande fjäderdräkten i all sin prakt så outsägligt vacker, så fulländad och så fin. Så hur kunde den lilla vackra fågeln se så sorgsen ut?

 

Men så med ens som om ett knytnävsslag träffade mig i mellangärdet så begrep jag vidden av den sorgsna fågelns besök på mitt fönsterbläck, en sanning så svår och så hård. Mina tårar rullar sakta ner för mina kinder återigen har Sápmi mist en ung människa. En glad och sprudlande kille med så många år kvar av livet. En sorg så outsägligt stor och en fråga som aldrig får ett svar Varför??? Varför händer det igen?? En son av Sápmi som inte orkar leva sitt liv till slut. Min fråga upprepar sig igen och igen vad gör att våra bröder, våra söner i Sápmi inte ser ljuset i slutet av mörkret? Varför blir den enda vägen att avsluta detta liv?? Jag kan aldrig någonsin fullt ut förstå att detta blir den enda, sista utvägen.

Min sorg är som en tung sten i bröstet och min känsla för familjen som finns kvar går ej att beskriva. Men jag önskar av hela mitt hjärta att du funnit den ro du inte fann i detta liv. Vila i frid!