Vi har nu kommit oss fram till årets sista vecka, och någonstans gör de allra flesta ett bokslut för 2011. Hur det kan se ut och vad det kan betyda för 2012 finns väl lika många varianter som det finns människor.

För mig så finns det ett årligen återkommande resultat. Egentligen ser jag det redan tidigt under hösten efter varje månadsrapport, men någonstans är det enklare att intala sig att vi tar nya tag efter årsskiftet för att slå nya höga rekord under 2012. Men vad är det nu jag pratar om? Jo min ambition att träna. I grund och botten är det inte egentligen särskilt höga eller svåra mål att nå som jag sätter upp, men någonstans i hanteringen så hamnar den mellan stolarna. Jag gör några bra insatser varje år och kommer igång och känner mig mycket nöjd och tillfreds med mig själv. Jag går på mina gympapass. Jag har ju själv valt ut vilka jag vill vara med på så det finns inget att säga om det. Även mängden träning styr jag helt över själv. Men plötsligt inträffar något som gör att jag inte kan vara med på ett eller ett par av mina pass. Det är oftast då som det blir så jobbigt att ta tag i det igen. I synnerhet om det exempelvis är just innan påsken med den ledigheten för då kommer mitt logiska resonemang med mig själv in i bilden vilket kan resultera i att då är det ju ingen idé att jag går på bara ett pass nu, jag har ju ändå missat fyra stycken utan vi skippar det här med så tar vi nya tag igen efter ledigheten. Det är med en bergfast övertygelse som jag resonerar fram det här med mig själv och jag känner mig helt nöjd med det. Men ack så lätt det är att lura i sig själv en massa bra övertygelser. Lika ofta som det går bra att ta tag i träningen igen, ja lika lätt är det att det återigen inträffar en massa saker som gör att det faktiskt inte är någon idé att ta tag i det just nu – det är ju snart sommarsemester och då åker vi ju iväg. Så då har jag träffat ett nytt avtal med mig själv om att jag verkligen på allvar ska ta tag i träningen igen när vardagen till hösten sätter igång igen. Under sommar och ledighet kan jag faktiskt göra en massa andra aktiviteter som att cykla, gå och ja till och med vara ute och springa lite lätt. Även om det inte blir riktigt så frekvent som min förhoppning var att det skulle bli så visst lite är jag trots allt i rörelse.

Ja allt det här handlar egentligen om prioriteringar. För min del så när jag kommit hem efter jobbet, lagat maten och fått undan disken är det ganska skönt att ta det lite lugnt en stund och med ens så känns det så jobbigt, en hel bergsbestigning av motstånd till att behöva byta om och bege sig ut igen. Lika väl vet jag att om jag bara förmår mig att komma mig utanför dörren så känns det med ens mycket bättre och tröttheten som fanns försvinner relativt fort.

Det är så det är med livet och nu står jag här i årets sista vecka och med bokslutet av mina träningsinsatser för 2011. Jag hyser en stor förhoppning om att 2012 års resultat ska förbättras något!

Ylva rapporterar direkt ur verkligheten.