Då mötte jag en ängel...

Livet som det var för ett antal år sen...

Mina steg kändes tunga, där jag vandrade fram längs livets väg. Mörk, inte kolsvart, men väl dunkelt mörkt. Varför hade det blivit så här?

När livet stod i gryningsljuset, fanns stora spännande, fantasifulla tavlor uppmålade i förgrunden, med massor av färg och många små detaljer. Rika på liv, upptäckarlust och glädje…men vart tog det vägen? De bara försvann in i den grå vardagen där den ena dagen blev den andra lik…

jobb – matlagning – tvätt - städning.

Det viktigaste var dock de små ljusen man varit med och tänt. Se till att nära lågorna så att de inte slocknade av allt de grå.

Så kom förändringen en lättnad - en sorg - ett misslyckande och ett förvirrande mörker…Det blev ett kaos i tillvaron utan dess like. De elementära hade ruckats och plötsligt fanns ingenting självklart. Ingen ljusning, ingen återvändo… Tanken att ge upp hade hastigt flugit genom huvudet men det kan man inte bara göra. För hur mycket jag än försökte och vad än jag gjorde var den långa, branta uppförsbacken till synes utan slut. Varje steg en kamp på liv och död.

Som tur var fanns där backen var som brantast och som mörkast små irrbloss längs den dunkla vägen. Tre små klara kärleksfulla ljus,  så trofasta och tillitsfulla. Deras livsvägs vandring hade ju inte pågått särskilt länge, så om inte av annat så fanns en inneboende kraft att orka vandra vidare. Ingeting var längre självklart. Hur jag fick pengarna att räcka till mat för dagen är något jag inte förstår än idag.

När jag trodde att jag inte längre skulle orka min mörka ensamma vandring, stod hon plötsligt i min väg. Inte för att stoppa mig, inte för att få mig att ändra riktning utan bara för att finnas det var så jag mötte en ängel. Att änglar finns har jag aldrig tvivlat på – men att jag skulle få vara en av de som skulle få möta en under min vandring genom livet hade jag aldrig kunnat drömma om. Det tog förstås ett tag innan jag insåg att de var just en ängel som kommit i min väg. För när man känner sig ensam och svårigheterna hopar sig har man svårt att se och ta emot vad en ängel har att ge. Men sakta började jag ana mig till en svag gryning i allt det mörka, ett skimmer jag aldrig trodde kunde vara möjligt. Plötsligt en dag bröt solen igenom och himlen färgades rosa. Men att JAG skulle vara den som skulle få, var otroligt svårt att förstå. Att jag inte behövde ge någonting igen var mycket märkligt. Tillvaron började kännas meningsfull och rik på sitt innehåll igen. Tack vare att det stod en ängel vid min sida!

Ylva rapporterar om livets alla lägen


Kommentera här: