Mitt i vargtimmen ringer min väckarklocka och de är nästan så jag ångrar mig att jag ställt den på ringning. Men igår kväll när jag la mig kändes det så himla enkelt OCH inte minst självklart att bara göra det. Men när klockan väl ringde så kändes det absolut inte självklart att kliva upp från den sköna varma sängen. Nå men är man nu MÅNGALEN så är det bara att ta tjuren vid hornen å kliva upp. För att inte väcka maken så trevar jag i mörkret efter mina kläder och ullunderställ. För har man nu kommit så här långt ja då kan inget stoppa mig.
Snabbt packar jag ner kameran samtidigt som jag kokar vatten till termosen. För i allsindar så känns det som fint att ha varm dryck när man ska ge sig ut i mörkret. Dessutom lider september mot sitt slut och vid den här tidpunkten på dygnet har jag ingen koll på om det är frost eller inte. Men ett vet jag efter större delen av mitt liv i fjällnära region att varma kläder är underbart när man är ute!
Sagt och gjort klockan är lite över fyra på morgonen när allt är instuvat i bilen och jag hoppar in bakom ratten. Men varför gör man såna här galna saker som att ställa klockan på ringning för att fara ut och fota en månförmörkelse?? Ja egentligen har jag inte ett enda bra svar...
Men nog är det häftigt att vara ute i naturen i tiden mellan natt och gryning. Det är jag och naturen. Ja och den blodröda månen som var orsaken den här gången till att jag for ut.

Ylva rapporterar från ett mångalet läge :)