Hejsan Alla!

Så har då jag fått möjligheten att gästblogga här litegrann. Ja det är ju inte alla renar som erbjuds den möjligheten har jag förstått så jag får väl lov att känna mig lite priviligerad då :) Jag hade tänkt att berätta lite om de senaste veckornas upplevelser - hur man nu ska lyckas med att göra det kort återstår att se. Men låt oss försöka. För några veckor sen hölls jag och mina andra ren-polare uppe till fjälls. I år har vi verkligen kunnat ströva omkring på de vida vidderna länge då snön dröjde och dröjde. Men oss gör det ingenting alls. Vi har lite lättare att komma åt bra bete när det är barmark. Det gör ju också  att våra småpolare; kalvarna hinner lägga på sig ytterligare och kanske klarar de vinterstormarna lite bättre. Man kan ju alltid hoppas för det är alltid trist när ens kompisar dukar under oavsett om det är nån glupsk järv eller en riktig kall och isig vinterstorm. Inte förrän strax före jul var det dags för oss att samla ihop oss lite och påbörja vandringen österut mot vinterbetesmarkerna. Eftersom vi har gott om plats på fjället kan vi sprida ut oss rätt rejält så för vårt husfolk kan det vara nog så arbetssamt att få ihop oss. Några av oss försöker desutom alltid visa på att vi har en egen vilja så vi vill absolut gå åt rakt motsatt håll. Ni anar inte hur mycket extra arbete vi ger husfolket. Vi är ganska duktiga på att springa också så det kan bli några rejäla svängar för dom med sina skotrar. Det är ju inte varje år heller som det kommer så mycket snö på en gång som det gjorde nu så det kan bli lite svettigt för dom när de kör fast i allt det kalla vita.

Vid den här tiden är dagarna tämligen korta så det är inte mycket tid för husfolket att spela på heller. Det här är desutom lite väderberoende. Blir det tätt snöfall och dålig sikt kan de inte komma och fortsätta arbetet med att samla ihop oss. Gissa om vi ibland kan hinna sprida ut oss igen så då får dom nästan börja om från början...

Men när det är många av husfolket som arbetar samtidigt lyckas dom till slut få ihop oss. Det är en rätt härlig syn när skock efter skock av polarna kommer från olika håll över vidderna med ett par skotrar bakefter och vi så småning om ansluter oss alla till samma stora hjord. Vi kan bli flera tusen som vandra tillsammans. en härlig känsla att vi kan vara så många samtidigt.  Vi får ta det i ganska sakta mak så småkalvarna hinner med i lunken. Fortfarande vill dom helst vara i lag med sin mamma. Men alltid är det nån som tar täten och strax formar vi in oss i ledet efter varandra i långa rader. Det är ju lite enklare att gå i nån annans fotsteg - man får inte vara dum inte!

Efter någon veckas vandring över fjällhedarna kommer vi fram till hagen. Givetvis vill vi hellre vara ute och ströva på egen hand. Men vi får lov att finna oss till rätta även om vi försöker visa husfolket att vi vill bestämma själva. Men husfolket är ju schysta med oss också och månar om att vi ska ha det bra så det kommer med stora ensilagebollar med hö. Somligt av höet är torrt och mjukt och lätt att sprida ut bland oss, medan somliga av bollarna kan vara ganska frusna vilket också ger merarbete för husfolket. Men dom ger sig inte utan med hjälp av yxa och spett lyckas dom på något vis se till att vi får det vi behöver.

Sen följer ett par dagars intensivt arbete för husfolket. Alla ska vi genom "silen" å vid det här laget är vi ganska många, ja flera tusen, jag och mina övriga polare. Vi är faktiskt rätt starka och kan streta emot rätt bra så husfolket får bekänna färg och visa att det finns lite muskelkraft även hos dom. Men fortfarande vill dom oss väl så när vi väl kommit genom silen släpps vi in i de mindre beteshagarna familjevis, där vi får både fräken och löv förutom hö att mumsa på. Efter hagen har vi inte alltför långt kvar till vårt vinterbete. Vi är nu uppdelade i mindre grupper för att det ska vara lite lättare för husfolket att vakta oss. Här finns så mycket mer läskigheter än vad som finns på fjället. Jag tror att det läskigaste jag vet är järnormen som rusar fram på stålvägen. Den är så lång, stor och tung så vi är helt chanslösa om vi hamnar framför den. Nä det är mycket bättre när vi kommit förbi och får slå oss till ro i det stora granskogarna där vi får vinterbeta i lugn och ro.

Nä hörni nu är det dags för mej att avsluta mitt gästspel i den här bloggen. Men jag hoppas att jag ska få chans igen nån annan gång att få rapportera lite om mig och polarna.

Ha det gott så länge!