Tillbaka blick

Ibland bara tiden rinner iväg och man hinner inte med. Det var vad som hände med påsken. Två underbara veckor här i Nikkaluokta och plötsligt var det söndagkväll den 1 maj och dags att återvända till Kiruna och det vardaliga livet igen. Här på våra breddgrader har vi långa soliga kvällar och det fattas inte många dagar nu så har vi även sol hela natten. Helt underbart med vårljuset. Så var det även denna söndagkväll när jag skulle bege mig till Kiruna. Jag hade ett ärende att göra till "Serran" byns restaurang här i Nikkaluokta. Sagt och gjort jag svängde förbi där men möts av en låst dörr och en stor vit lapp där det stod att läsa: Stängt för säsongen. Men fy vilket vemod - det kändes som om jag var helt ensam i hela Nikkaluokta. Inte en människa, inte en bil - inte ens en skoter i rörelse. Säsongen tog bara tvärslut!! Eller var det jag som inte hängde med måntro? Antagligen. För om vi skulle fråga all personal så tror jag att de flesta sett fram mot säsongsavslut vid det här laget. Det hör som till här att ha några veckor på sig att hämta andan för att ladda batterierna och så sätta igång med sommarsäsongen med nya friska tag. Återigen kan bara konstateras att underbart är kort!


Men som ett avslut på vintersäsongen återkommer en trogen tradition här i Nikkaluokta och det är valborgsmässoelden. Den drar folk även från de närliggande byarna. Vårtal hölls och sen som traditionen bjuder så sjunger vi inte bara en sång tillsammans utan kanske femton :) Men varför ändra på ett vinnande koncept och runt vår eld sjunger man med stor som liten så därför har vi ett varierat utbud alltifrån "Vintern rasat ut" till Idas sommarvisa: "Du ska inte tro det bilr sommar". Förra året stod vi och sjöng den i snöglopp och gråväder, men i år hade vi solen som fond ovanför Karmaspakte så det kändes mer som ett löfte om en kommande sommar än vad det gjorde i fjol.





Tidigare på dagen gjorde vi vår sista skotertur för i år tillsammans med syster Marit och hennes familj. Ut och upp på fjället. Där fjällämlarna syntes ila på barfläckarna och de dräktiga vajorna - renkorna, röra sig mot sina kalvningsland. En kungsörn syntes segla högt upp på himlen ovanför våra huvuden. Efter en god lunch med färskrökt suovas provade vi på fiskelyckan och det var så nära att Lova fick napp. Vi såg rödingen simmandes i hålet och den var på hennes pirk flera gånger, men valde att släppa. Men helt fisklösa vart vi inte Peter och jag drog upp var sin röding - och middagen var räddad.



Fast den här lämeln ilade över snön...



Njuter!!



Yrla rensar fisk för första gången!!



Vid den här årstiden vet man inte vilka hinder som ska forceras....