Jag är i Afrika

När planet landade tidigt på morgonen i Addis Abeba och jag kliver ur så överväldigas jag helt och hållet av att ja jag är i Afrika. Den ljumma vinden som blåser i mitt hår men mest av allt dofterna. Det doftar Afrika.

Inte trodde jag efter mitt förra besök i Afrika att jag så snart skulle få vara gäst i denna världsdel igen. Visserligen är mitt uppdrag något helt annat den här gången och min destination är för mig okänd. Vi är på väg till Zanzibar och Makunduchi.

Efter någon timmes väntan i Addis äntrade vi vårt plan som skulle ta oss hela vägen till Stone town och Zanzibar. Väl framme så är det som att kliva in i en vägg för luftfuktigheten är skyhög. Det är regnperiod och tydligt vis har det regnat rätt ordentligt de senaste dagarna. Vi har en stor kommitté som är på plats och möter upp oss. Vi är väntade och vi är välkomna. Vårt bagage packas in en av bilarna medan vi själva får ta plats i den dalla dalla som är bokad för oss. Dalla dalla är den lokala befolkningens sätt att låta transportera sig - ett lastbils liknande fordon med ett tak på flaket och sittbänkar. Vi får tränga ihop oss så att alla får plats och vår en timmes långa färd startar, fartvinden fläktar skönt i den heta, fuktiga värmen och målet är Makunduchi.

Det är absolut påtagligt att vi är i Afrika. Längs vägen vi kör kantas den av typiska afrikanska butiker, ja inga vanliga västerländska butiker med skyltfönster eller flashig butiksinredning - nej det kan snarare liknas vid marknadsstånd men säg vad som inte finns att köpa. Alltifrån mat, kläder, skor, porslin till större saker som sängar, stolar och ja till och med stora ytterdörrar i för Zanzibar så typiska arabisk stil. Överallt är människor i rörelse. Man går, cyklar eller åker vespa- gärna med hela familjen.

Så småningom lämnar vi staden bakom oss och landsbygden tar vid.

Zanzibar är en ö där grunden är korall vilket man blir varse om både här och där när vi färdas genom det växlande landskapet. Ömsom tät djungelliknande vegetation till mer glest och lågvuxet, där också korallen gör sig tydligt påmind i dagern. Vid ett ställe får vi också se den för ön inhemska röda colobusapan.

Vi har varit på resa i över ett dygn vid det här laget och visst jag erkänner att man får träsmak av att sitta i en dalla dalla så känslan av att få komma fram, sträcka på benen och installera sig i natthärbärget kändes mer än välbehövligt. För att inte tala om att få tvätta resdammet av sig, äta lite å så få krypa ner mellan lakanen. Ac'n dånar som ett mindre tröskverk, men vad gör det när man är trött...

Ylva rapporterar från mörkaste Afrika.

Kommentera här: