Nijpas en toppentur

Morgonen är så där krispigt klar och kall. Temperaturen har under natten letat sig ner till ca -20 grader men direkt solens strålar tar sig över horisonten börjar de att värma. Himlen är så där klart blå den bara kan bli i april och de snöklädda fjällen tecknas tydligt mot det klara blå. Det är lördag och vi har hela dagen till vårt förfogande - inte ett enda måste. Ganska snabbt är vi på gång frukost äten och matsäck packad. Peter fixar med skotern och jag lyfter ut våra prylar som ska med som pjäxor, ryggsäckar, kameror och inte minst hunden. Vi är hundvakt åt Chappe, Johannas hund. Han är helt klart med på att det packas så han sätter sig för säkerhetsskull framför alla väskor, skidor och annat så vi inte ska glömma honom hemma. Även om han är så där måtligt förtjust i att åka skoter så tar han ändå det omaket än att bli lämnad hemma. 
 
 
 
Så äntligen är vi på väg. Vårt mål är att fara via Kaskasavagge till Sälka. Men när vi kommer fram till Kaskasavagge så får vi syn på en topp vi inte lagt märke till förut. Nåja om sanningen ska fram har vi inte färdats i området och tittat på vilka toppar som kan tänkas vara spännande topptursmål heller. Toppen vi fått syn på visar sig vara Nijpas strax norr om Kebnekaisemassivet. Vi ombestämmer oss på stående fot så dagens topptursmål blir denna spännande höjd istället. Solen värmer gott medan vi byter om och får i oss en start-macka. Så börjar vår färd uppåt. Första knixen är bra mycet brantare än vad som syns nerifrån. Snön är härligt fluffig och mjuk, och snabbt lägger vi höjdmeter till höjdmeter. Chappe skuttar glatt efter varenda liten snöklimp som rullar och jag som vet vilket mål vi har försöker få honom att sluta så hans krafter ska räcka hela dagen...
 
När vi kommit oss upp över första knixen dyker en helikopter upp och landar. Han har precis varit upp och släppt av några heliski-åkare på toppen. Medan vi pratar med piloten kommer gänget nersusande för de härliga vita vidderna. Utrymmet är stort så vi kommer också få orörd snö att åka på. Guiden bjuder oss på kaffe och vi får lite goda råd innan de fortsätter utför och vi uppför.
 
 
 
Det känns skönt att få sträva uppåt. Svetten lackar men toppen hägrar. Det är längre än man tror och efter ett par timmars stretande uppför börjar det kännas i benen. Chappe har för länge sen slutat skutta efter snöbollarna och lufsar efter oss i våra skidspår. Men det vi också vet är att vi kommer få lön för mödan!
 
Å så äntligen når vi toppen, Nijpas 1902 möh. Utsikten är helt underbar. Visserligen är det lite luftigt på sina ställen, men jag måste ju inte hänga ut över kanten för att kunna njuta av allt det storslagna vackra runt omkring oss. Däremot blir jag lite nervös när hunden envisas med att gå fram till kanten för att kunna se, för trots allt stupar det ganska bra mot Unnaräitavagge. Men när vi så börjar plocka fram vår matsäck glömmer han allt vad utsikt heter för nu vankas något gott att äta även för honom. Det är inte varje dag man sitter på en sån restaurang med utsikt över Kebnekaises båda toppar. Orden räcker inte till! Dessutom vet vi att vi har ett långt åk att göra ända ner till dalen över de vita orörda vidderna. En lördag i april kan inte bara bli bättre än så här.
 
Så är vi äntligen klara att bara hänge oss åt åkningen. Det är brant, det är mjukt de är orört, de är härligt och snön sprutar. Mjölksyran börjar kännas men man bara inte vill sluta åka. Chappe far fram som en snöboll i våra skidspår. Trötta å nöjda når vi dalbotten. Solen har förflyttat sig och det är eftermiddag. Chappe protesterar inte alls åt skotern - även han är trött och nöjd. Dagen slutar på absolut bästa sätt för trötta muskler för väl hemma i Nikkaluokta igen eldar vi i bastun.
 
Rapport från Ylva om en lördag i april!
 
 
 
 

Kommentera här: