För en tid sedan läste jag en blogg som skrivs av ett flickebarn på 13 år. I stort så skriver hon inte märkvärdigare än andra 13-åringar,  hon känner som många andra 13-åringar, MEN hon är inte som de flesta andra 13-åringar. Nä hon har haft det tuffare än många andra kan man klart konstatera. Å jag som har lätt att bli både rörd och berörd av andra människors öden, satt till slut med tårarna rinnande... Den här flickan miste sin mamma i cancer i somras efter en ganska kort sjukdomsperiod. Inte nog med det, pappan hade dött några år tidigare i en alkoholrelaterad sjukdom och hennes syster omkom i en trafikolycka för ett par år sedan. Hur tusan överlever man???

Flickan har både med ord och bild berättat på ett ganska öppet sätt hur hon upplevde sin mammas insjuknande och hur hon kastades mellan hopp och förtvivlan. Hur hon på barns vis in i det sista hoppades att mamma skulle bli frisk men att cancern var så aggresiv så mammans kropp inte orkade. En av de vackraste bilderna hon tagit var när hon satt och höll sin mamma i handen och bildtexten löd: -Mamma vet nog inte ens om att jag höll hennes hand. Men både bilden och texten förmedlade ett sådant kärleksband som bara finns mellan ett barn och en förälder.

Precis före jul hade emellertid flickan fått besked om att hon skulle få stanna hos den man som mamman gift om sig med och som flickan trots allt har kommit att knyta an till. Jag förstod av hennes inlägg att det här var precis det hon önskade sig. Men vi ska också veta att sen hennes mamma dog har hon inte vetat vad som ska hända med henne. Det har tagit en hel hösttermin innan hon fått besked och det slutgiltiga beviset i form av ett domslut från tingsrätten som kungjorde att det blir han som blir hennes vårdnadshavare. Visst förstår jag att saker och ting måste ha sin tid och att utredningar måste göras - men ibland tycker jag att det kan vara ren tortyr att man ska leva så länge i ovisshet.

Jag vill med det här bara säga att glöm inte bort att ta vara på varandra och visa uppskattning. Vi vet aldrig hur länge vår älskade familj får finnas runt omkring oss.

Ylvas tankar omkring en ödmjukt tacksamhet att min underbara familj finns här och nu!