Det här hände sig för många många år sen i april. Min syster Marit och jag skulle hjälpa pappa och köra upp gäster till Kebnekaise fjällstation med skoter. Då ska vi också komma ihåg att skotrarna inte var som dom är idag och pappa hade dessutom arbetsmaskiner ganska stora och tunga åbäken. Sagt och gjort vi hoppade upp på pappas Lynx 650 en rejäl och stadig bredbandare. Vädret var som det är i april ömsom sol och ömsom moln. Utöver det hade det regnat på morgonen också. Jag hade redan kört en tur tidigt på morgonen så jag visste att det var mycket vatten vid myrarna under Tarfalapakte.

Gästerna väntade som avtalat vid kaféet, ett ungt par från Skottland. Det var inte så mycket att orda om utan vi gav oss av. Allt avlöpte väl tills vi kommer fram till ovannämnda myrar och jag inser att det fyllt på ännu mer med vatten. Pappas lynx var mer att likna som en pråm där vi drog fram genom vattnet, som sprutade runt omkring oss. Jag visste att det fanns ett vattenhål som vi skulle undvika men allt vatten hade gjort att det såg lite annorlunda ut än på morgonen och bråkdelen av en sekund tvekar jag och givetvis är det då kör vi ner i hålet. Vad finns annat att göra än att hoppa av skotern och i det knähöga vattnet koppla bort kälken. Men sen… Marit och jag tittar på varandra och finner att vi inte kan göra annat än att be gästerna hjälpa oss. Utan tvekan hoppade de också i det kalla vattnet och med gemensamma krafter lyckades vi få upp skotern och vår tur kunde fortsätta. När jag så kikade bak efter en liten stund såg jag att paret snörat av sig skidpjäxorna och satt och vred ur strumporna.  Jag insåg att nu kommer vi få klagomål och de kommer att kräva pengarna tillbaka. Nå resten av resan gick bra och vi kom fram till Kebnekaise.

Marit och jag kände oss något molokna och väntade på utskällningen.  När vi så lyft av deras packning och skulle tacka för oss visar det sig att gästerna är så nöjda och undrar om vi inte kan hämta dom om en vecka! Va vi trodde inte våra öron. Men vi förklarade att på grund av rådande väder och årstid kan vi inte lova något utan att de fick återkomma om en vecka.

Resan hem var något för sig – men det är en annan historia och den tänker jag inte berätta här :)

Den här bilden är tagen många år senare vid ett annat blött tillfälle...