Jag kan bara inte låta bil att känna en sorg i hjärtat över att vi hela tiden matas med att vi skulle vara bättre om vi ”fixade” oss lite. Jag satt alltså härom veckan och såg på uppdrag granskning, som hade gjort ett reportage om Christina som inte vaknade upp ur narkosen som hon skulle efter sin skönhetsoperation. Det finns så många aspekter i detta som gör att jag kan bli galen för mindre.

Det första och största är att marknaden hela tiden matar oss med bilder och förebilder i ett budskap om hur vi borde se ut. För tänk om vi vore lite smalare med plattare mage, om näsan var lite mindre, om öronen såg annorlunda ut, om låren vore spänstigare, om brösten var större, – ja listan kan göras lång på hur vi borde se ut. En mall som är helt omöjlig att uppnå. Å visst blir vi lite lyckligare också om vi kunde få se ut på det ena eller andra sättet!! Eller är det verkligen sant?? Alla dessa förebilder har så drivit oss så hårt att vi idag är beredda att betala 1000-tals kronor för att frivilligt göra kirurgiska ingrepp för justeringar. Hur kan vi bara tillåta oss att styras av sådana här ideal? Hur bra kan det vara att spruta in nervgifter i huden för att släta ut linjer eller att låta oss sövas för att göra brösten större? Är det möjligen så att om vi en gång har börjat manipulera våra kroppar och vårt utseende så ligger det nära till hands att fortsätta – för alltid finns det något som kan ”snyggas till” och förbättras. Kan det alltså vara så att den första lilla justeringen leder till ytterligare en annan?? Här ställer jag mig frågan också VEM äger sanningen och har rätten att avgör vad som är snyggt? Kanske skulle vi istället sätta fokus på VAD som egentligen borde vara det allra vackraste: att du är skapad till den DU är och skalet fyller du med ett vackert innehåll. Att få vara stolt över att du är du och att du är unik som du är.

En annan aspekt som det här programmet pekade på är att det finns människor som tjänar grova pengar på att förmedla billigare alternativ utomlands till skönhetsoperationer. När så olyckan är framme borde förmedlaren vara den som står först i kön att kontakta de anhöriga – istället drar han sig undan och slickar sina sår och tycker synd om sig för att han inte var beredd på att saker och ting kunde gå fel och att det kan ge dålig reklam för det han håller på med, och kan ge mindre klirr i kassan.

Nä jag tycker att vi faktiskt borde sätta ner foten och få fram ett budskap med stor genomslagskraft: Att vi duger som vi är. Att det ÄR meningen att vi ska se olika ut och att det är det som är så speciellt, för hur många människor som än föds är jag unik och speciell med de förutsättningar och utseende jag har ingen annan är som jag.

Så vackert som det kan bli !