Miessimánnu - kalvningsmånaden
Långt upp på kalfjällets allt större barfläckar samlas vajorna, renkorna, för att nu är det dags för de små kalvarna att komma. Från ungefär mitten av maj kommer dom. Små med långa rangliga ben. Vajorna slickar sina kalvar torra och försöker så snabbt som möjligt att få de små krypen upp på sina vingliga ostadiga ben. Det är fråga om överlevnad därför är de på benen redan en timme efter att de är födda. Kommer dessa småkalvar inte snabbt igång så är dom ett lätt byte för de omgivande rovdjuren.
Att få vara med om och se hur en liten kalv just tar sina första vingliga steg är något så obeskrivligt stort. Det är nu året börjar. Året för renen! Renana sköter helt sin kalvning själva därför är det viktigt att inte störa. Då förstår ni ju hur sällsynt svårt det är att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Dvs på tillräckligt långt avstånd för att inte störa eller på något vis vara ett oros moment för vajan.
Även om kalvningen gick bra och den näpna lilla kalven tagit sig upp på sina fyra rangliga ben är faran långt ifrån över. Är det inte nån örn eller räv ivägen så kan de vara något av de större rovdjuren lo, järv eller björn. Men det finns mer bedrägliga hinder en så. Något snårigt ris som de små benen trasslar in sig i så de inte kommer loss eller nån strid vårjokk som de måste passera. En liten renkalv kan lätt svepas med och har heller inte samma krafter som de vuxna djuren.
Miessimánnu är en betydelsefull månad.
Välkommen vackra ljusa vår. Välkommen lilla kalv...
