Jag kan bli trött för mindre än denna jakt på vårtecken. Varför? Jo för min vår är inte tussilago och vitsippor. Hur mycket jag än söker i Nikka kommer jag aldrig få se en enda ovan nämnda vårblomma. Nä det finns faktiskt annat som är vår också. Som när det blir takdropp och det blir små rännilar av smältvatten på snön. För att inte tala om ljuset. Ljuset är nog vårt allra trognaste vårtecken här i de allra nordligaste delarna av Lappland. Redan i mitten av april har vi en ljus natthimmel även om inte midnattsolen dykt upp än. Därför vill jag med rätta lyfta upp på agendan hur det våras i fjällen! 

13 maj och långhelg igen och sista chansen till en skotertur! Sagt och gjort torsdag morgon 07:00 gick startskottet och Peter och jag rullade iväg från gårdsplanen i Nikka. Upp på Larkim i en soldränkt dal med en klarblå himmel.
Bara så härligt! Föret uppe på fjället kan bara beskrivas med ett enda ord nämligen kanon :)


Kanske skulle vi ha turen på vår sida och kunna få se någon nyfödd liten renkalv. Ett mycket säkert vårtecken. Lyckan stod oss bi... för rätt vad de var när vi satt på en barfläck och kikrade fick vi syn på en liten timmes gammal krabat som följde sin mor så gott det nu gick på dessa ostyriga och mycket vingliga ben. Men det är bara för kalvne att bita ihop och snabbt få till konsten att färdas på dessa fyra långa ben. En förutsättning för överlevnad. Det dröjde inte länge förrän kalven pinnade på bakom vajan som hon inte gjort annat. Ju mer vi satt desto fler kalvar såg vi som små prickar mot den vita snön ilande bakom sina mödrar likt små spindlar som snabbt ilade fram över den skariga snön.



Så småning om kom vi fram till vår lägerplats. Å vad mer vår kan de vara än å prova fiskelyckan med ett pimpelspö på ett renskinn...



Å dessutom få napp - en röding som tillagas i muurikkan över elden!

Men vår är också blöt och töig snö med genomslag så hälften kunde vara nog.

 

Å innan man vet ordet av har alla bäckar och jokkar gott och en mängd planer måste noga övervägas om hur man ska ta sig hem på bästa sätt. Defintivt gäller det att färdas på natten för kanske blir det lite kallare - i bästa fall nån minusgrad. Men så blev inte fallet i natt. Inte en enda liten ynka minusgrad. Lite svalare dock och något lite torrare att färdas. Klockan 3 i natt satt vi på skotern för att om möjligt ta oss hem över alla vattendrag. Vilket var lättare sagt en gjort. De mindre vattendragen gick ju bra att forsera. Värre var det med de stora jokkarna.



Efter någon timmes letande hittade vi till slut ett ställe där vi kunde forsera jokken och så småning komma upp på Larkim igen. Å äntligen vid 09:30 gjorde vi paus.  Långt nere i dalen såg vi äntligen Nikka. Vi visste att det syntes så nära men än var vi inte hemma ... Men bra mycket närmare än uppe på fjället i alla fall.



Här uppifrån såg vi klart och tydligt att värsta jokken ännu var kvar att forsera, nämligen Ladtjojokken...



Som synes blev det en omöjlig uppgift så det var bara att ta tjuren vid hornen och leta sig fram genom skogen för att köra runt. Två timmar senare stod jag så återigen på trappen hemma i Nikka efter ett härligt, blött och stundom slitig färd, men definitivt vårligt äventyr!

Rapport från Ylva - på jakt efter vårtecken :)