I dagens tidning kan man läsa om fyra unga killar i 22-års åldern från Sala-trakten begav sig framåt i Guds namn mot toppen... -eller visst ja det var ju Charles Rabbot som gjorde de för dryga 100 år sen, begav sig framåt i Guds namn alltså. Få se vart var jag... Jo De här unga killarna som hade bestämt sig för att bestiga toppen den Östra leden. För er som då inte vet vad Östra leden innebär kan jag berätta att den leden går uppför Jökelbäcken över Björlings glaciär och fram till bergväggen där man har en sträcka på ett par hundra trehundra meter eller så att klättra. Med andra ord rätt så luftigt. Inte att rekomendera för de som lider av svindel. Bara anmarschen fram till bergväggen tar sina modiga timmar. Det är en rätt rejäl stigning upp till Björlings glaciär innan man ens är framme vid bergväggen. Väl framme bestämmer sig två av dom att vända om och de andra två påbörjar sin klättring vid en rätt sen tidpunkt på dagen.

Så händer det som inte får hända, plötsligt blir det lite sämre sikt och grabbarna klättrar på fel ställe och en av dom störtar. Eftersom dom är sammanknutna drar kille nummer ett med sig kille nummer två i fallet - ett fall på ca 175 m. Mirakulöst nog överlever dom störtningen och något mörbultade och omskakde finner dom en en liten klippa att söka skydd under. Men på den här platsen finns ingen mobiltäckning så de kan inte meddela vad som hänt. Killarna som vände om tror ju att grabbsen nåt toppstugan för att övernatta där - men så är icke fallet. Efter en kylig natt lyckas killarna ta sig till en punkt där mobilerna har täckning och de larmar fjällräddningen. Men på grund av de dåliga vädret kunde inte helikoptern bara dra iväg så där utan fick avvakta tills en glugg uppstod i molntäcket innan de kunde komma till undsättning.

Jag ställer mig då frågan:
Hur kommer det sig att sådana här incidenter händer??
Jag som bor i dessa fjällområden vet att vintern är en mycket tuff period utan att man ens ska ut och klättra på nå fjäll. Jag vet att vädret skifter snabbt. Jag vet att det blir mörkt ganska tidigt och jag vet defitivt vad som krävs av mig för en bestigning av Kebnekaise. Jag får känslan av att man underskattar naturens villkor och att man underskattar den information man kan få om förutsättningar och villkor om man kontaktar de fjällanläggningar som finns i närområdet. Vad gör att man tror att man vet bättre själv??? Hur ska man göra för att vara så säker som möjligt?? Hur undviker man incidenter och olyckor?? Jag undrar också hur mycket en sån här räddningsinsats kostar. Självklart att om man räddar liv så är det värt det - men hade man genom ett annat tänk eller handhavande kunnat undvika olyckan??

Jag säger inte att de här grabbarna inte kollat upp saker och ting för de vet jag ingenting om. Men man SKA veta att man är bortanför mobiltelefonens räckvidd, att man är en liten prick bland de höga häftiga fjällen, att en snöstorm kan vara lika med döden.

Med dessa tankens ord vill jag ändå hälsa dig välkommen till vår makalösa fjällvärld. Jag älskar den, vår enormt storslagna fjällvärld och jag älskar att naturen är en faktor att räkna med. Jag älskar vädrets makt och att vi människor faktiskt inte kan bestämma över vädret. Det är så häftigt: naturen-en faktor att räkna med!