Nära döden upplevelse...
Nu är det faktiskt så att jag näst intill hade en nära döden upplevelse i förra veckan. Ja tro det eller ej. Men den var då rakt inte lika vacker som dessa andra jag hört och framför allt läst om. Men man kan ju aldrig veta när man hamnar i en sån situation. Hur gick det nu till för mig att försätta mig i en sådan obalans mot livet självt. Den livsnjutare jag säger mig vara. Ja en dag tog jag mod till mig kikade i spegeln och ruskade på huvudet och sa om och om igen till mig: -Ylva du kan inte vara riktigt klok som fattar sådan här drastiska beslut. Jag hade ångest in i det sista för vad som komma skulle. Jag övervägde att faktisk bara skita i hela spektaklet och försöka intala mig själv att jag hade så mycket på jobbet att det omöjligt fanns tid till dylika fåniga aktiviteter. Eller kanske vädret till och med kunde vara ett hinder - omöjligt att bege sig ut överhuvudtaget - men hade jag sagt det hade ingen trott ett dugg på mig eftersom jag i tid, och i den här situationen, otid försöker övertyga var och en om att väder är en underbar företeelse så hade ju folk direkt insett att jag bara försöker slingra mig. Så ja det var bara att ta tjuren vid hornen titta sig en gång till i spegeln å så spotta i händerna. Sagt och gjort med beslutsamma steg - nåja steg i alla fall tog jag min väska och begav mig iväg mot stadens centrum. Men den där känslan av obehag i maggropen fanns där även om jag inte försökte låtsas om den så mycket. Jag är ju en stor, stark och tuff tjej i grund å botten - eller hur???
Ja så kom då trappan som jag sakta gick uppför steg för steg. Nu var det bara en dörr mellan mig och...jag kunde ju vända om och låtsas att jag glömt kortet hemma, eller att jag gått in i fel trappuppgång eller... Nä ingen ursäkt var tillräckligt hållbar. Tre djupa andetag å så en lätt knuff på dörreländet å den gled förbaskat lätt upp. Inget att göra åt saken. Sakta drog jag av mig mina skor. Men rackarns jag kunde ju inte söla på hur som helst för inte ville jag ju komma försent heller - det hade verkligen INTE varit någon hit. Så det var bara att rappa på lite. Snabbt av med ytterkläderna. På lite försiktiga ben trädde jag in i den stora salen. Några andra världsvana besökare hade redan gjort sig hemmastadda å där stod jag och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag försökte snegla lite försiktigt så jag skulle se hur det hela skulle gå till. Å det såg ju inte så svårt ut jag kaxade till mig gick fram till närmsta cykel och svingade mig galant upp på sadeln och kände mig ganska bekväm. Insturktören för dagens LÄTTA spinningpass kom fram och visade mig cykelns inställningar. Det var den lätta delen - hur skulle jag orka??
Under hela passet som varade i 30 min var min huvudtanke att ta inte i för mycket så du tar kol på dig själv. 30 min senare så sitter det en ganska nöjd tjej och ska stiga av cykeln. Inga problem jag klarade det YES!! När jag så fått på mig alla ytterkläder och kommit ut på gatan igen kände jag plötsligt av dagens nya aktivitet - mina ben - de ville knappt bära mig. Bambi på hal is eller vad som helst.
Mat jag måste få mat var min enda vettiga tanke. Jag kände mig som ett tomt hål utan innehåll. Jag kom mig in och fick mat och plötslig kände jag livet i mig och insåg att jag fått nya perspektiv - En nära döden upplevelse...
Men de som inte dödar det härdar så jag har faktiskt varit på ett spinningpass till efter det och har bokat mig på ännu ett.
ATT FÖRLORA FOTFÄSTET FÖR EN STUND ÄR ATT VÅGA!
Rapport från en hängiven spinnare... kanske :)
skriven
Haha, precis så känner jag de inför sådant, har hållt mig borta och kör på me mina promenader än så länge. Fast efter din beskirvning kanske man ändå törs prova på något som spinning
Kram